Minns ni skeppsbrott? Det gör i alla fall jag. Från skoltiden, när man var liten... och i vuxen ålder i form av militär femkamp med dess hinderbanor, både på land och i vatten. Åh, vad jag älskade skeppsbrott! Nu får jag återuppleva det igen, fast i en annan form.
I mitt vardagsrum. Överallt på golvet ligger det grejer utspridda. Lådor, gåvagn och annat som Teo tar stöd vid för att ta sig vidare till nästa grej. Väl framme vid soffan och soffbordet går han runt runt runt, fram och tillbaka. Och sen börjar det om. Allt med ett leende på läpparna! Lille baby T vill börja gå själv och det är med glädje jag och pappan sitter i soffan, smuttandes på varsin kaffe, och tittar på varandra & vår son med ett leende även på våra läppar.
Två dagar innan julafton tog Teo sitt första steg. Dagen innan julafton tog han tre steg. Några steg, och sen föll han.... det är så gulligt och vi blir sådär löjligt stolta över vår son.
Vad gör Teo mer nuförtiden? Jo, han säger "pappa pappa pappa" upprepade gånger. Oj, vad den lille killen älskar sin pappa. Igår när jag nattade honom började han gråta och sa "pappa". Lite ont gjorde det i mitt hjärta, men jag gav honom en puss och sedan somnade han. Mamma går nog bra ändå... :)
Vad mer? Han bläddrar i böcker själv när vi läser. Eller läser och läser, pekar kanske är mer korrekt. Med sitt lilla vänstra pekfinger tar han tag i nästa blad och vänder. Helt ointresserad av vad jag berättar om bilderna. Teo vill bara vända blad. Vända och skratta.
Något mer? Ja, det skulle nog vara det enormt söta han gör varje gång vi sätter på musik eller börjar klappa händerna. Då börjar den söta lilla solskensungen (som en av mina bästa vänner kallar honom) gunga i takt... han ställer sig upp, tar tag i bordskanten och börjar digga. Gärna med huvudet också. Så det där med dansbandsmusik är glömt, nu är Bruce Springsteen helt okej. Det går visst bra att digga till. Och helst när mamma och pappa klappar händerna till... och ni kan ju gissa att för min del är det helt okej att göra detta en hel dag. Häromdagen gick Bruce "Born to run" från 1975 varm en hel dag.
Helt okej... :)
Vad gäller julafton och nyår har det varit lugnt och harmoniskt för vår del. Teo var inte rädd för tomten... nog mer skeptisk. Och han var mer intresserad av allt papper och alla snören än själva julklappen. Precis som alla andra små barn kan jag tro. Ändå envisas vi med att köpa julklappar till dom små... tur att vi fick en massa bra praktiska grejer till honom. Det blev liksom julklappar till oss trots att det stod Teos namn på. :)
Nyår blev också en lugn tillställning i hemmets lugna vrå. Med en rädd King och nyfiken Teo kurade vi ihop oss i en kram vid tolvslaget...
Idag har jag väldigt ont i kroppen. En av dom sämsta dagarna på länge. Och då har jag ändå haft väldigt ont sista tiden. Men då jag bestämt mig för nya kreativa lösningar på mina problem trotsade jag smärtan och gav mig bestämt iväg på yoga i morse. Torkade tårarna vid frukostbordet (Teos frukost, ingen mat för en yogis två timmar innan passet :) och rullade iväg på cykeln i ett snöigt och vintrigt Stockholm.
Inne i yogasalen har jag hittat hem. Mitt andra hem. Det brukade vara brottarmattan... militära femkampen. Nu är det yogan...
Istället för att förbanna mig över det jag gått igenom tänker jag finna lösningar för att må bra. Utsätta mig för riskerna. Förändra mig själv...
Ha en mysig lördagkväll, god fortsättning och kram från oss!
