Plugg, vila & lek...

Så fort jag finner tid och ork ska jag skriva lite mer. Just nu handlar mitt liv om statsvetenskap/internationella relationer, ryggvila och Teo/King bus/mys. (Och såklart yoga & smyckesdesign.) Mer än så finns det inte riktigt plats för just nu pga rådande läge med rygg och nacke. Och det är fullt tillräckligt. Men jag lovade att berätta mer om min Grinberg behandling, och det ska jag göra. När tillfälle ges. Nu ska jag och Kingen traska till dagis och hämta prins Junior. :)

Helgen!

Fika m familj & vänner, mys hemma, promenader m King,

videofilm, yoga,


lite mer fika m vänner,

och så lite Grinberg behandling.

(Vilket förtjänar ett eget inlägg, så mer om det senare... :)

Dagens egen tid = migrän tid.

Dagens egen tid blev tid väl använd till dess egentliga syfte, dvs. att vila min kropp. Vaknade med rejäl huvudvärk och låg deckad hela dagen. Dock blev allt lite bättre när det var dags att hämta Teo på dagis. Jag såg förmodligen ut som ett spöke när jag gled in på dagiset, men jag fick mig en glädjekick när jag fick en kram av min lilla prins. Teo i sin tur fick sig dubbla glädjekickar då hans hund King väntade på honom utanför dagiset.

Väl hemma gosade mina två killar på golvet. (Eller brottades...)

Trots huvudvärk är det underbart att ha dessa två killar hemma och gosa med när den största av familjens grabbmedlemmar är och jobbar. :)

Dagisrapport.

Teo är så trött, men glad när han kommer hem från dagis. Det är numera dagens höjdpunkt när jag hämtar honom på eftermiddagen. Han skrattar när han ser mig, och enligt personalen är han glad och skrattar hela dagarna. Han äter dubbla portioner mat och sover gott med sin snuttefilt. Det finns bara en sak Teo inte gillar... att ställa sina skor på hyllan. Nej, det är tydligen inte kul alls. :)

Tänk om jag hade en liten apa! :)

Egen tid.

Som jag tidigare berättat är dåligt samvete liksom något jag fått på köpet när jag blev mamma. Jag älskar mitt barn, men jag älskar även tid för mig själv. Och hur jag än vrider och vänder på det faktum att jag att numera fått egen tid, kan jag inte undgå den där känslan av dåligt samvete för det också. Jag har längtat efter att få tid för mig själv. Mig och min värk. Tid att läka. Att bli hel. Samtidigt har jag en liten baby T som jag älskar mer än något annat i denna stora värld, och tid med honom är njutningsfullt och underbart. Men. Nu har jag alltså fått det bästa av två världar. Teo har börjat dagis... och han är där ca fem timmar, fyra dagar i veckan. Dessa timmar har jag numera för mig själv. Tid att läka. Att bli hel. Att ägna åt mig själv... åt rehabträning (yoga), böcker, smyckestillverkning och vila. Jag hämtar Teo tidig eftermiddag och har några timmar tillsammans med honom innan hans små blå vackra ögon slocknar kring sex, sju tiden. Men. Hur jag alltså än vrider och vänder på det faktum att jag numera fått egen tid, kan jag inte undgå den där känslan av dåligt samvete för det också. Hur jag än gör, är den tid jag inte är tillsammans med Teo tid mitt sinne gärna ägnar åt dåligt samvete för det. Men det blir nog bra. Det är bara andra dagen, och precis som det tar tid för Teo att vänja sig, tar det väl tid för mig också. Nu har jag ju liksom både fått behålla kakan och samtidigt äta den. Eller hur det nu är man säger...

Vi är förberedda för kalas...

... men det har visat sig att i princip alla inbjudna på ett eller annat sätt blivit sjuka. Så ni vänner som är på väg hit...

det blir MYCKET tårta till er! :)

Undrar när alla kompisar kommer???

Inskolad & klar.

Jag är så stolt över min lilla kille. Idag var han utan mamma & pappa mellan kl. 9.30-14 på dagis. Lite tårar vid lämning, som enligt "fröknarna" gick över på fem minuter. Teo hade lekt, ätit dubbla portioner mat, klunkat mjölk och sovit middag med barngänget. Kl. 14 när han skulle hämtas, då satt han på sin lilla stol vid matbordet och mumsade mellanmål. Nöjd och glad. Jag är så stolt över min lilla kille!

Solskensungen verkar gilla dagis!

Jag pussade Teo på kinden och sa hejdå. Han satt på bänken ute på gården tillsammans med de andra barnen, mumsandes på sin banan. Då var klockan tio. Jag placerades i personalrummet, nära till hands om det skulle blir för mycket tårar. Jag hällde i mig kaffe och virkade maniskt på en mössa till baby T. Varv efter varv, i väntan på en ledsen liten kille. Sms:ade till familj och vänner, för lite support. Två timmar senare kom Teo och hans "fröken" in i personalrummet. Jag fick en lägesrapport, och den var inte riktigt som jag tänkt mig. Det hade gått superbra och Teo hade inte varit ett dugg ledsen. Han hade istället skrattat, vilket var ett litet problem. Han ville nämligen inte sova. Dom hade lekt, ätit lunch och sen när det var dags att sova middag, då hade Teo bara skrattat och dragit fröken i håret. Så för att ge de andra barnen lite lugn och ro fick det bli att sova middag hemma. Imorgon ska vi vinka hejdå direkt på morgonen. Och så ringer dom ifall det blir för mycket tårar. Eller skratt... :)

Stort tack...

till familjen som varit här och firat Teo hela helgen! Fredag - söndag har det varit tårta, presenter och härligt häng med familjen. Idag var det dags för ett nytt försök till att skola in 1 åringen på dagis. Vi stannade 1 1/2 timme idag och nu sussar lillen gott i sin säng.

The love of my life - 1 ÅR!

För ett år sedan fick jag en present. En underbar & vacker liten pojke. Klockan var 02.37 och jag hade kämpat i sexton timmar. Via akut kejsarsnitt tog läkarna ut honom. De höll honom och strök honom längs min kind, lät mig lukta på honom och känna hans hud mot min. Därefter togs han om hand av sin pappa medan jag fick återhämta mig efter operationen. Fem timmar senare rullades jag in på vårt rum. Där låg dom... tätt ihop på en säng och väntade på mig. Läkaren sa åt mig att jag kunde lyfta upp Teo på mitt bröst och jag minns att jag sa "får jag det?". Jag kunde inte riktigt fatta att han var min. Min Teo... pojken jag väntat på.

Det har varit ett händelserikt år. Ett år fyllt av gläjde, frustration, skratt, tårar, smärta, längtan och oro. Ett år fyllt av känslor. Sjukhus. Rehab. Kräkningar. Sond. Oro, oro och ännu mer oro. Ett år som inte riktigt blev som vi trodde. Ett år som kanske blev bättre. Vi har till största delen varit tillsammans. Hela familjen. Vi har kommit varandra närmre. Och framförallt har Teo fått en relation till sin pappa jag tror få söner och pappor har vid denna ålder. På grund av mitt tillstånd har Teos pappa intagit mammarollen medan jag haft papparollen. (Om man nu kan dela in föräldraskapet i roller). Tagit hand om Teo när jag haft ont. Tagit hand om mig när jag haft ont. Kärleken jag känner till Teos pappa är enorm. Ungefär som kärleken till Teo själv. Obeskrivlig. Stor. Villkorslös...

Mitt första blogginlägg skrevs fredag den 10 april.
"Du tog mig i självklar besittning från det ögonlick jag hörde ditt skrik. När du sedan låg på mitt bröst första gången var det som en självklarhet att du skulle komma till just oss. Att älska dig är det lättaste som finns. Att vara arg på dig är också det lättaste som finns. Just därför blir banden mellan oss båda så starkt... Tack för att du kom till just oss! Att du vänder upp och ner på just våra liv! Fortsätt vara sådär söt, stark, jobbig, finurlig och underbar! Mamma kommer alltid älska dig... "
-------------------------------------------------------------------------
I ett år har jag bloggat. Delat med mig av mina dagar med baby T. När han blir större ska han få alla texter jag skrivit. En samling texter skrivna av hans mamma, där han kan få läsa om mina känslor, tankar och våra dagar tillsammans. Läsa om sin utveckling. Det är min gåva till min son. Något han kan ta fram när han blir äldre. Jag kan inte tänka mig en finare gåva än det...

Vi älskar dig baby T!

Jag kan pusta ut...

då jag idag fått en förklaring till Teos långdragna magsjuka. Efter att ha pratat med hans läkare fick vi veta att han fått rotavirus. Viruset drabbar oftast små barn mellan sex månader och två år, och är en form av maginfluensa som varar upp till tio dagar. Vuxna är oftast immuna, då de flesta haft detta virus som barn. Som jag tidigare skrev har minnen från vår jobbiga sjukhus- och sondtid poppat upp, och jag har dessa dagar burit på en jobbig känsla i form av oro för att Teos magmun blivit sämre. Men nej, magmunnen har inte blivit sämre... och den kommer inte att bli det heller nu när den mognat.

Tidigt i morgon bitti, närmare bestämt kl. 02.37, är det exakt ett år sedan jag födde min son. Vi har köpt presenter, slagit in dom och lagt dom i garderoben. I morgon bitti ska Teo väckas med sång och paketöppning... :)

Jag har snart varit mamma i exakt ett år! Glädje!

Jag bara måste dela med mig...

av ett sms min syster skickade efter hennes besök hos oss i början på veckan...

"Han var så underbart söt i morse. Jag hörde hur han gick upp i falsett för att A skulle vakna. Sen när jag gick in till honom så bara skrattade han. Ni har en guldklump."

Trots vinterkräksjuka har vår lille baby T bjudit på skratt & leende. Förmodligen var magsjukan en pannkaksbit jämförsvis med de kräkningar han hade när han var mindre... men ändå. Han är en riktig liten kämpe. En fighter. Desto jobbigare har det varit för mig och Teos pappa. Vi förknippar kräkningar med något jobbigt. Med en tid då Teo var riktigt sjuk, och inte kunde äta något alls utan att kräkas. Det har gått ett antal månader sedan dess, men minnena poppade upp och gjorde oss påminda om hur vi hade det.

Vi är så tacksamma för att vår Teo är frisk idag. Dels från kräksjukan, men framförallt från sin reflux. På fredag firar vi hans första födelsedag. Baby T blir 1 år gammal! Och att kalla honom guldklump är så passande. Han är verkligen en liten klump. Av guld. :)

Efter en långdragen kräksjuka...

... börjar baby T bli sitt vanliga jag igen.

En liten kille som älskar nygräddade våfflor :)

Jag är lite kräksjuk just nu...

... men jag är snart på benen igen

och kan leka med min hund i snön! /Hälsar Teo :)

3 dagar...

... sen blev Teo sjuk.
Tre dagisdagar, sen slog kräksjukan till. :(

FAN!

Dåligt samvete verkar vara mammors bästa vän....

Skit skit skit säger jag bara. Fan fan fan. Jag har dåligt samvete så det räcker för alla mammor i Stockholms län. Och det är nog ganska många det...

Det går bra på dagis. Eller bra och bra... jag är ju med än så länge, så då är det ju inga som helst problem. Teo sticker iväg och leker med nån leksak, spanar läget och kollar sig omkring. Men han är snabbt tillbaka till mig och kollar så att jag är kvar där han lämnade mig. Idag utökade vi besöket med en halvtimme, vilket betydde att vi var med på sångstund. Alla barnen tjoade och sjöng och det blev nog för mycket för min lille baby T. Han blev ledsen, trött och orkade inte mer. Som tur var så var det dags att vinka hej då efter sångstunden. Hem och äta lunch och sova. Dessa dagar vi varit på dagiset har Teo sovit tre timmar i sträck när vi kommit hem. Helt slut. Och nu är jag så orolig och har dåligt samvete för hur min lilla prins ska orka med att vara på dagis själv. Utan mig.

Stötte på en granne när vi rastade Kingen igår. Jag berättade att Teo börjat dagis och hennes reaktion var ju inte det jag behövde. "Åh men neeeeeeeeeeej!!!! Ska han börja reeeeeeeedan!!! Han är ju så liiiiiiiiiten!!!!!!! Jaja, måste man så måste man. Men du ska veta att tiden går såååååå fort och du ska stanna hemma så läääääänge du kan med honom!"

Kul... släng det i mitt ansikte bara. Gör det. Jag har inte dåligt samvete nog så det räcker redan...

Jag är fullständigt förälskad...

... i min lilla dagiskille. :)

Idag var andra dagen av totalt sju inskolningdagar. Teo börjar redan släppa taget lite. Sticker iväg en sväng och utforskar på egen hand. Dock med järnkoll på var jag befinner mig. Men det ska nog gå bra det här. Personalen verkar toppen. Jag ska nog klara detta...

Dagis och godisbjörnar...

Detta klipp på youtube har haft 7 215 599 visningar hittills.
Jag tror att jag och Teo står för hälften av dom visningarna...
Om och om igen tittar vi på en liten grön figur i kalsonger som skuttar omkring och sjunger att han är en godisbjörn. Teo skrattar, diggar och gungar med hela kroppen! :)

Första "dagisdagen" var en pannkaksbit. I en timme satt vi och pratade tillsammans med två andra barn med respektive föräldrar, samt två pedagoger. Imorgon utökar vi besöket med en halvtimme, och först på fredag är det dags att vinka adjö. Buhu.