Yoga ord

Min yogalärare berättade för mig idag, att det sägs att varje människa föds med ett visst antal andetag som ska räcka livet ut.

Desto långsammare vi andas, desto lugnare blir vi.

Desto längre lever vi...

My baby boy is walking!

Krypa lite... vila lite på filten... och sen... UP & GO!

Bruce & Hope For Haiti Now

http://www.youtube.com/watch?v=0-qHkZEMAF0

Snigelfart.

"Jag är glad för att jag inte hetsar fram resultat. Jag är glad för att jag vet nu, att en dag i taget leder någonstans. Att långsamt leder någonstans. Det må vara snigelfart, men dock en riktning. Och jag har tålamod, jag HAR tålamod. Kanske inte en ängels tålamod, men ett tålamod." - Karin Björkegren Jones, från hennes blogg Yogavita.

Visst är det klockrent? I alla fall för mig. För mig som försökt stressa fram resultat. Som försökt stressa fram en kropp som ska må bra och vara redo att återgå till arbete. Men för vem? För mig, eller för mina kollegor som undrar när jag ska komma tillbaka?

Igår kväll upplevde jag ett av de bästa yogapassen på länge. Kanske för att läraren sa en sak till mig innan passet. "Har du tänkt på att det kanske finns en mening med att du har ont? Att du inte ska börja jobba än?". Hon gav mig sin syn på saken. Jag är där jag ska vara. Just nu. Allt är som det ska vara. Just nu.

Svårt att acceptera smärta. Svårt att acceptera den katastrof som drabbat människorna på Haiti. Svårt att acceptera mycket av det negativa som sker. Men tänkt om det är så att det faktiskt är menat. Jag har svårt att tro att det är menat att alla människor på Haiti ska behöva lida så som dom just nu gör. Men Haiti har varit i ett katastrofalt läge redan innan jordbävningen. Var det något vi fick läsa om och höra om på nyheterna? Nop.

Min lilla prins är på gång att vakna. Dags för lunch. Men jag återkommer till detta inlägg lite senare... Kram så länge. /S.

TiSdAg = SåNg

Vi var först in.

Vi dansade i ring med andra morsor och deras barn. Kunde inte en enda sång, men gjorde så gott jag kunde. Förnedrade mig själv.
För Teos skull. :)

Jag pratar om babyrytmik. Idag var det premiär. Pröjsade 200 spänn för att sjunga med Teo i organiserat forum. Hade hellre gjort det tillsammans med mina vänner och deras barn. Hemma i någons vardagsrum. Gratis.

Jag har ratat öppen förskola. Babysim och babyrytmik. Inte min grej. Men snart vankas det dagis... och inför den starten tror jag det är viktigt att Teo börjar träffa större barngrupper.

Ni kan ju se det framför er... Jag kunde INTE EN ENDA sång. (Förutom lite grann på Imse Vimse Spindel). Men jag tog ett stadigt grepp om Teo, dansade och flängde runt, skakade honom när det var dags för skaksången, slängde upp honom på mina ben och lekte flygplan när det var dags för flygplanssången. Han skrattade inte en enda gång. Vi snackar pokerface. Tills det var dags att sluta tramsa, plocka fram leksakerna och leka fritt. Då satte Teo igång. Då var han i sitt esse. Och min rygg värkte.

Vi sjöng. Dansade. Fikade. Sen somnade Teo.

Vi var först in... och först ut.

Morgonrutiner...

Hemma hos oss råder lugna morgnar. Teo vaknar mellan kl. 07-08. Pratar lite i sin säng... mamma, pappa, mamma, pappa... tills någon av oss dyker upp. Tv´n åker på. Vakna med The Voice.

Radioprat och musik varvat med medicin, blöjbyte, klädbyte, pussar & kramar. Efter ca 30 min är vi redo för frukost. Då har Teos medicin fått verka. (Han får fortfarande nexium som minskar magsyran och den ska verka en halvtimme innan frukost.)

Idag hände dock något som inte brukar ingå i rutinen. Teo drack alldeles nyss vatten till frukost! Veckan innan julafton provade vi att ge honom lite vatten, men då kräktes han upp det. Alldeles för flytande för att hans magmun skulle kunna hantera det.

Men idag provade vi alltså igen. Och han behöll det!

Ett tecken på att magmunnen börjar bli riktigt mogen!

(Hittills har Teo fått i sig all vätska via maten han äter.)

Bra start på dagen... :)

Kompisar...

Teo älskar King. Han klättrar på honom, drar i honom och skrattar när han lägger sig ovanpå honom. King var till en början skeptisk. Brummade lite och gick iväg. Vi lät honom få space, såg till att Teo inte följde efter honom. Men nu verkar King digga sin "lillebror" mer och mer. Trots att Teo lägger sig över honom och känner på tassar, nos och öron så ligger han kvar.


Accepterar sin kompis. Inser att lill-killen är här för att stanna... :)

Flocken är inte längre samlad.

Teo har fått eget rum. För första gången i hans 10 månader långa liv har han sovit i annat rum än oss. Han i sitt rum, vi föräldrar i eget rum och King... ja han sov lite här och där tror jag. (Soffan? Yes.) Flocken är inte längre samlad nattetid.

Teo sov. Pappan sov. King sov. Mamman... hon sov inte. Låg och lyssnade. Utan större ro i kroppen. Min lilla baby T är stor kille nu. Med eget rum. :)

King + Shakti = SANT

Vår kära hund King har blivit lite tuff på sista tiden. Trotsig. Tagit sig friheter. Friheter som att sova på soffan. Trots ideliga försök från vår sida att förhindra detta har vi inte lyckats. Det funkade ett tag med högar av kuddar, tidningar och böcker som hinder för honom att gona ner sig i soffan. Tills en morgon då vi såg tidningar och böcker på golvet. Nerknuffade. Då insåg vi att det var dags att ta till lite hårda tag. Vi insåg att vi kommit på det optimala sättet att förhindra hundhår i soffan. Spikmattan! Vi placerade helt enkelt min spikmatta i soffan, helt säkra på att den skulle hålla Kingen på golvet...

Tror ni det funkade? ICKE! Vem tror ni låg på spikmattan i natt? Vem tror ni låg nergonad i soffan, på en spikmatta och bara njöt! Nu återstår alltså bara frågan... löste den upp Kings spänningar i hans lilla hundkropp? Gav den djupavslappning? Förmodligen!!! HUMOR! :)

oNsDaG

07.40 God morgon! Medicin, rena kläder/blöja och lek.

08.30 Frukost och lek.

10.00 Förmiddagssömn.

11.00 Promenad med King.

12.00 Lunch och lek. Besök av moster.

13.00 Eftermiddagssömn.

14.30 Mellanmål. Skjutsa moster.

Åka till pappas jobb. Promenad med hela familjen.

16.00 Premiäråkning av kundvagn på Ica.

17.00 Smaska på kex och leka.
18.00 Middag. Plask och lek i badkaret.
19.00 God natt!

Dagen i bilder...

Ett kex i varje hand... mums!!

Upptäckte att någon placerat Musse Pigg i gåstolen!!
Bäst att läxa upp Musse och göra klart för honom vem stolen tillhör...

Promenad med King i snön...

Han gjorde det igen. 3 steg utan att hålla i sig!

Oftast är det krypning som gäller när Teo ska ta sig fram. Ibland gåstolen. Inte sällan körs den med full fart rakt in i öppna spisen, vitrinskåpet mm. Och nu är det alltså även frekventa försök till att gå själv som gäller. Undrar hur lång tid det tar innan stegen utökas till 4, 5, 6...

Vi äter frukost samtidigt...

... jag, Teo och söta räven som håller till bakom vårt hus.

Vi äter gröt. Räven äter möss.

Mysigt med sällskap utanför köksfönstret :)

I´m back...

... och såhär ser jag ut för er som glömt det. :)

Just nu är jag sjuk. Förkyld och snorig och har svårt att andas ordentligt. Då måste man ha mycket kläder på sig, för det är kallt här i Stockholm. Men jag är glad ändå! Hälsar Teo...

Jag är inte alltid glad.

Inte idag. Vissa dagar borde bara ta slut. Idag är en sån dag. Den borde vara över och bli till en ny dag. Sömnbrist, snor och tårar är vad denna dagen handlat om. Frusen och med halsduk har jag gått runt och burit på en ledsen Teo hela dagen. Han förkyld och jag frusen. Måtte denna dagen ta slut snart... min rygg pallar inte mer.

Jag är ett fan av Isabelle Hallings blogg. Hon verkar vara en skön tjej med schysst attityd. Läste precis att hennes mantra a´la 2010 är "ALLT ÄR LÄTT".

Läste en artikel igår om en cool tjej, en skådespelare i USA, vars mantra är "DO NO HARM".

Båda dessa mantra passar in på mig. På mitt liv just nu. På min syn på livet just nu.

Det är kanske denna sköna inställning och glädjen till livet som gör att jag fått lite ångest just nu. Ångest över att Teo växer så fort. Över att han inte drar storlek 56 längre. Det kanske är denna inställning som gör att jag bara just nu vill göra om det! Ha en bebis till! Men nej... ingen bebis. Och det är nog inte inställningen. Det är nog bara det faktum att det är så mycket bebisar kring mig just nu. Grannar och vänner spottar ut små sötisar hit och dit. Teo är inte minst längre. Men han har fortfarande en sjuhelsikes jäkla mysig nacke att pussa på och gosa in sig i... och tur är väl det. För Teos pappa får nog spader när han läser detta inlägg. Nej, älskling. Vi ska inte skaffa fler barn. Än. På ett tag... :)

Efter många försök till att säga mamma, som mest blivit ma-pa fick jag igår höra ett klockrent MAMMA. Satt och matade Teo med både sin egen och min mat. Han har börjat äta mer och mer av samma mat som oss och ännu finns det ingen mat Teo har spottat ut. Jag tror inte han vet hur man gör, eller så är det bara så att han gillar allt han får smaka. Häromdagen stank han vitlök, och det visade sig efter en stund att han hittat en bit vitlöksklyfta på golvet i köket. Den kröp han runt och smaskade på, haha!

I alla fall. Igår sa baby T mamma och direkt efteråt pappa.
Sååå sött! MAMMA-PAPPA!

Dagen började alltså bra. Och fortsatte bra. Fick ett brev på posten som bekräftade att jag blivit antagen till en internetbaserad kurs på högskola. Eftersom jag ännu inte är "fit for fight" för att börja jobba så passar det super just nu. Kursen startar samtidigt som Teo förmodligen börjar på förskola, vilket innebär att jag kan vila ryggen/plugga några timmar och sen har vi hela eftermiddagen tillsammans!

Idag ska jag lämna in vår dator som pajat. Så fort vi får tillbaka den ska jag lägga upp lite bilder på Teo. (Denna gamla datorn orkar inte det.) Bilder på en baby T som numera väger 10,4 kg och är 74 cm lång. Och som äter mer än sin mamma. Det är sant... :)

Idag har vi varit på återbesök på sjukhuset. Det gick precis lika bra som förväntat och Teo ligger över viktkurvans "normalstreck". Han har hämtat sig extremt bra sen sondtiden. Han äter och sover så oförskämt bra och vi är så tacksamma för att vi befinner oss i detta läget efter allt vi gått igenom. Det fanns stunder under sondtiden då det kändes tungt. Vi visste inte hur länge Teo skulle behöva sondmatas och vi var förberedda på att han skulle passera sin 1 års dag med sond. Så det är med glädje sondtiden ligger bakom oss. Teo är ett friskt barn och vi är lyckliga! Saker som de flesta föräldrar tar för givet är saker som gör oss glada. Sjukhusvistelser och allt vad det innebär gör att man får lite perspektiv. Man gläds åt det lilla. Man tar inget för givet. När man dessutom har vänner som drabbats av det så sorgliga, orättvisa och ofattbara i att få ett barn med livslång sjukdom, ja då får man ännu mer perspektiv.

Min lilla goding är nattad och sover sött. Det blev en dag med sjukhusbesök, återförening med "sjukhusvänner plus barn" och avslappnat hemmahäng med grannen och hennes nyfödda goding.

Nu väntar middag, varmt bad och boken "Snabba cash". Förmodligen är jag sist ut i landet med att läsa denna bok. (Känner lite stress nu när den till helgen visas på bio.) Så en kort tid framöver byter jag ut yogalitteratur mot skönlitteratur. Trevlig kväll!

Stockholm i mitt hjärta.

För att spinna vidare på mitt förra inlägg, så älskar jag att skriva. Just skrivandet och vad det betyder för mig var den största orsaken till att jag bestämde mig för att fortsätta blogga. Det, och det faktum att ni ska få ta del av Teos utveckling förstås. Att blogga är som att skriva dagbok. Jag skriver om det som finns i mitt huvud. Mina tankar och mitt liv... utan att "flasha" för mycket. Det är ju trots allt internet och vem som helst kan läsa. Men att få skriva om en del av mina tankar och att få dela det med er läsare betyder mycket. Att få dela med mig av både det roliga och mindre roliga.

Idag har vi hängt i Stockholms City. Det var ett tag sedan för min del. Har ju inte orkat ta mig dit och strosa runt, utan mest stannat hemma och fått besök eller åkt till vänner och hälsat på. Men idag tog vi oss in till city, och jag insåg hur mycket jag saknat stan. Jobbet. När vi käkade lunch kunde jag inte hålla tillbaka mina tårar när jag berättade för Teos pappa hur jag kände. Att jag älskar Stockholm och hur mycket jag saknar att jobba inne i stan. Jag insåg att jag inte är klar med denna vackra stad. Att jag inte är färdig med jobbet på Stockholms innerstads gator. Det var en härlig insikt.

Nu är vi hemma, i skydd från kylan. Brrr. Inne är det varmt. Jag strosar runt i mina flip flops, vägrar raggsockar och drömmer om Thailand...

Jag får sova.
Jag omger mig med saker jag tycker om.
Jag omger mig med människor jag tycker om.
Yoga & meditation.
Musik.
Böcker.
Skog & vatten.

Med mera, med mera...

Jag har mer än en gång fått frågor gällande hur jag kan vara så positiv. Hur jag orkar hålla humöret uppe trots allt vi gått igenom. Trots smärtan som fortfarande finns med mig, dygnet runt. Hur jag hela tiden kan vara så glad.

Först och främst... jag är inte glad hela tiden. Jag gråter. Jag är ledsen. Jag orkar inte hela tiden. MEN... jag har ju Teo. Och pga honom kan jag inte lägga mig platt och tycka synd om mig själv. Jag kan inte bara ge upp eller sitta och älta. Jag måste kämpa vidare... om inte för honom så för mig själv.

Sen är det ju faktiskt också så att jag mestadels ÄR glad! Trots allt. Allt blir ju mycket roligare då! Till och med Teos pappa har sagt att "jag är bra på att mörka smärtan". Men jag mörkar inte. Den finns där. Hela tiden. Ibland lite mer, ibland lite mindre. Men jag tänker inte låta den ta över mitt liv. Det finns ju så mycket mer. Allt det där jag tycker om. Yoga, leka med Teo & King, umgås med vänner & familj, titta på vackra saker som sprider en skön och behaglig känsla och atmosfär. (Som lamporna på bilden.) Jag är inne i en utrensningperiod. Både mentalt och materiellt. Allt som inte direkt betyder något åker ut! Kvar finns vårt bröllopsfat, en fin lykta vi fick som gåva när Teo föddes, ljus i favoritfärger, tavlor vi köpt av en konstnär i Thailand, foton på Teo och vårt fadderbarn i Bolivia, Buddhastatyer mm. Sånt som ger bra energi och påminner oss om bra saker!

Jag tror att om vi tillåter oss själva att vara ledsna ibland. Att gråta. Visa känslor. Då får vi så mycket tillbaka... och då är det lättare att nästan alltid vara glad. Att försöka vara positiv. Se allt som vi har och vara tacksamma för det! Lite ironiskt var det när en vän påpekade att det är Teo som grunden till mycket smärta och ändå är det han som gör att smärtan går att uthärda. Ja, lite komiskt faktiskt... tur att han är så söt och underbar och strålar som en sol hela dagarna. Det gör mitt liv mycket roligare och gladare och jag är så tacksam för den lille piggelinen!

Vad gör dig glad? Vad är du tacksam för?

Tillåter du dig själv gråta ibland?

Rensa kroppen på känslor och tankar?

Och just det ja...

Teo står numera upp utan att hålla i sig. Inga fler steg sedan dagarna innan julafton, men nu står han stadigt på egna ben. :)

Och idag har han sagt "ma-pa". Kluven, eller bara ett försök att glädja oss båda...

Ibland blir det inte som man tänkt sig.

Kom precis hem efter en stärkande promenad.

En promenad som till en början inte ens existerade i min sinnevärld,

men som blev av och slutade bättre än väntat.

Efter några dagars intensiv värk trodde jag att promenader var kört. Att det skulle bli inomhuslek för min och Teos del länge framöver. Men så påminde jag mig själv om det där med nya kreativa lösningar... och bestämde mig för att åter igen trotsa smärtan.

Tanken var att vi skulle promenera ca 10 min bort till sjukhuset. Där skulle jag besöka provtagningen för nya sköldkörtel prover, och sen skulle vi promenera hem igen. (Har en svajande över- och underfunktion av sköldkörtel hormon vilket innebär nya prover var fjärde vecka.)

Promenaden dit gick riktigt bra och smidigt utan större besvär. Efter provtagningen kändes det så tråkigt att promenera hem igen då solen strålade och det var alldeles vitt ute! Med det i åtanke tog jag en omväg hem. En omväg som resulterade i en flygåkning för Teo och barnvagnen! Nä, jag trillade inte... utan jag tog en omväg hem som slutade med att jag i princip fastnade med vagnen då det inte var plogat där vi gick. Jag kämpade och slet med vagnen samtidigt som jag försökte njuta av solen, sjöutsikten & snön. I samma stund som jag insåg att jag inte skulle fixa det utan hjälp kom en byggjobbare traskande längs den snötäckta ängen. Han skrattade när han såg mig och förklarade att jag nog inte skulle kunna ta mig fram. No shit, sa jag och skrattade. Byggjobbaren tog ett tag om vagnen och tillsammans bar vi den och kämpade oss fram till skogsstigen där det blev fritt fram. Jag sa att det var härligt att stöta på snälla människor och han verkade uppriktigt glad och tacksam över det. Resten av vägen hem var smärtan som bortblåst. Jag sjöng för en skrattande Teo och vilt främmande människor hejade glatt på oss längs vägen!

Glädje smittar helt klart av sig...
och ibland blir det inte som man tänkt sig. Det blir bättre!

Såhär...

... vill jag att det ska se ut i mitt vardagsrum.

Ett litet krypin där man kan mysa, prata & dricka te.

Skapa fina stunder med sina nära & kära.

(Vadå? Sitta i en kokosnöt, säger Teos pappa bakom min rygg.

Tror inte han gillar idén lika mycket som jag...)

Idag har baby T börjat visa antydningar till att säga mamma.

Mmmm vad jag e nöjd.

Det är inte bara pappa som gäller längre... :)

En liten vänskapshyllning...

"Vänskap är en typ av social relation, i vilken de båda parterna hyser ömsesidig tillit till varandra" - Wikipedia

Dagarna har fortsatt i vänskapens tecken och just nu känner jag en enorm glädje och tacksamhet.

Under julen spenderade vi tid med familj och vänner. Nära & kära som bor på annan ort och som vi inte träffar så ofta som vi vill och har möjlighet till. Människor som betyder så oerhört mycket, men som man oftast tar för givet.

Igårkväll hade vi besök av Teos faddrar. Två underbara personer som betyder så mycket. Nio års vänskap som har vuxit till att bli något väldigt betydelsefullt och absolut. Det blev middag och lek med barnen, men även tid för mig och Teos gudmor att sitta ner ensamma och bara prata. Något vi inte gjort särskilt mycket tidigare, då det oftast blivit att man umgås hela familjerna tillsammans. Men igår fick vi tid för oss själva.... och skratt varvades med tårar och det vara alldeles underbart! Vi båda befinner oss på samma punkt i livet och det kändes så skönt att kunna dela våra känslor med varandra. Stötta. Skratta. Gråta. Dricka te.
Ja, det var härligt och nästan lite magiskt... :)

Även idag har inneburit en vänskapens dag. Min goa vän A och hennes söta son och hund har varit här några timmar. Lek med barnen, mat, te drickande och samtal. A är en vän jag lärde känna för tre år sedan och även där har en vänskap vuxit fram. Vi har så mycket gemensamt förutom barn i samma åldrar, så som åsikter och intressen. Sådär så att det nästan är för bra för att vara sant. Paulo Coelho säger att "själen tycker om vackra saker" och det är något både jag och A delar. Det själsliga, andliga och "yogiska"... :)

Idag inser jag vilken skatt det är med vänner. Vilken betydelse alla har. Vänner sedan lång tid tillbaka på annan ort. Vänner här i Stockholm.

TACK för att ni är mina vänner och för att ni finns där i både glädje & sorg!

Och så världens största grattis och massvis med kramar och pussar till en av dessa goa vänner som igår blev mamma till en liten pojke!!!

Tänder, vänner och vinkningar...

... är vad de senaste dagarna handlat om.

Otvunget soft häng med härliga goa vänner... finns det nåt bättre?

Ja, möjligtvis att baby T börjat vinka. Hur gulligt som helst! Häromdagen ställde han sig upp vid tv-bänken, vände sig om och vinkade till sin mamma & pappa som satt i soffan. Dagen efter, på morgonen frågade jag Teo, "kan du vinka?"... och jo, han vinkade glatt med sin söta knubbiga lilla hand. Som vanligt blir man sådär löjligt glad och stolt, precis som om det är första gången i världen ett litet barn vinkar. Men det är ju MITT barn, och då blir det sådär löjligt och mesigt som det säkerligen också blir hos alla andra "förstagångsföräldrar"... :)

Igår kväll var första gången Teo grät i sisådär 10 minuter i sträck. Den annars så glada piggelinen (som han kallas av mormor och gammelfarfar :) ville inte somna och grät. Efter ca tio minuter somnade han, men vaknade igen efter en liten stund. Grät en skvätt och fick vara uppe och mysa framför tv´n. Somnade efter en stund och vaknade idag upp med ett leende och en liten tand! Vi som trodde att helvetet skulle bryta lös när det var tänder på G fick uppleva en lite kinkig kväll... så nu är vi nöjda och glada och hoppas att det inte blir värre än så här för lille T när det vankas fler tänder.

I eftermiddag blir det ännu mer härligt umgänge med goa vänner. Teos underbara faddrar plus son (vår gudson) kommer på besök och det ser vi fram emot!

Men först ska det fixas lite med aNNa sofie´s hemsida. Den är under uppdatering då jag beslutat mig för att göra om alla texter från engelska till svenska, plus att en ny återförsäljare är på gång! Alla pärlor, verktyg, trådar, garnbollar mm. ska även packas ner och flyttas till min nya ateljé (typ verkstadslokal, men ateljé låter bättre) som jag förhoppningsvis snart får tillgång till. Då ska Teo få eget rum och jag ska få inreda nytt sovrum, barnrum och ateljé! Dock får det nog bli att jag pekar och pappan fixar med tanke på min status... :(

Varning för långt & uppdaterande inlägg...

Minns ni skeppsbrott? Det gör i alla fall jag. Från skoltiden, när man var liten... och i vuxen ålder i form av militär femkamp med dess hinderbanor, både på land och i vatten. Åh, vad jag älskade skeppsbrott! Nu får jag återuppleva det igen, fast i en annan form.
I mitt vardagsrum. Överallt på golvet ligger det grejer utspridda. Lådor, gåvagn och annat som Teo tar stöd vid för att ta sig vidare till nästa grej. Väl framme vid soffan och soffbordet går han runt runt runt, fram och tillbaka. Och sen börjar det om. Allt med ett leende på läpparna! Lille baby T vill börja gå själv och det är med glädje jag och pappan sitter i soffan, smuttandes på varsin kaffe, och tittar på varandra & vår son med ett leende även på våra läppar.

Två dagar innan julafton tog Teo sitt första steg. Dagen innan julafton tog han tre steg. Några steg, och sen föll han.... det är så gulligt och vi blir sådär löjligt stolta över vår son.

Vad gör Teo mer nuförtiden? Jo, han säger "pappa pappa pappa" upprepade gånger. Oj, vad den lille killen älskar sin pappa. Igår när jag nattade honom började han gråta och sa "pappa". Lite ont gjorde det i mitt hjärta, men jag gav honom en puss och sedan somnade han. Mamma går nog bra ändå... :)

Vad mer? Han bläddrar i böcker själv när vi läser. Eller läser och läser, pekar kanske är mer korrekt. Med sitt lilla vänstra pekfinger tar han tag i nästa blad och vänder. Helt ointresserad av vad jag berättar om bilderna. Teo vill bara vända blad. Vända och skratta.

Något mer? Ja, det skulle nog vara det enormt söta han gör varje gång vi sätter på musik eller börjar klappa händerna. Då börjar den söta lilla solskensungen (som en av mina bästa vänner kallar honom) gunga i takt... han ställer sig upp, tar tag i bordskanten och börjar digga. Gärna med huvudet också. Så det där med dansbandsmusik är glömt, nu är Bruce Springsteen helt okej. Det går visst bra att digga till. Och helst när mamma och pappa klappar händerna till... och ni kan ju gissa att för min del är det helt okej att göra detta en hel dag. Häromdagen gick Bruce "Born to run" från 1975 varm en hel dag.
Helt okej... :)

Vad gäller julafton och nyår har det varit lugnt och harmoniskt för vår del. Teo var inte rädd för tomten... nog mer skeptisk. Och han var mer intresserad av allt papper och alla snören än själva julklappen. Precis som alla andra små barn kan jag tro. Ändå envisas vi med att köpa julklappar till dom små... tur att vi fick en massa bra praktiska grejer till honom. Det blev liksom julklappar till oss trots att det stod Teos namn på. :)

Nyår blev också en lugn tillställning i hemmets lugna vrå. Med en rädd King och nyfiken Teo kurade vi ihop oss i en kram vid tolvslaget...

Idag har jag väldigt ont i kroppen. En av dom sämsta dagarna på länge. Och då har jag ändå haft väldigt ont sista tiden. Men då jag bestämt mig för nya kreativa lösningar på mina problem trotsade jag smärtan och gav mig bestämt iväg på yoga i morse. Torkade tårarna vid frukostbordet (Teos frukost, ingen mat för en yogis två timmar innan passet :) och rullade iväg på cykeln i ett snöigt och vintrigt Stockholm.

Inne i yogasalen har jag hittat hem. Mitt andra hem. Det brukade vara brottarmattan... militära femkampen. Nu är det yogan...

Istället för att förbanna mig över det jag gått igenom tänker jag finna lösningar för att må bra. Utsätta mig för riskerna. Förändra mig själv...

Ha en mysig lördagkväll, god fortsättning och kram från oss!