Tisdag morgon.

Teo vaknar. Säger, mamma jag har lite ont i mitt knä. (Vilket han inte har, men har hört mig säga:). Strax därefter suckar han, och säger, mamma det är mycket skador nu.

Min son. Rolig och uppenbarligen öron för vad hans mamma brukar säga :)

Midsommar.

Pappan sprang.

Jag cyklade. 1.45 timmes terräng. Lite blött här och där och lite rör-klättring. Det gillar vi!

Bruce Springsteen!

Jodå, det rann glädjetårar när han klev in på scen. Gick fram till mikrofonen och sa med sin hesa röst "Hola Madrid!"

3 timmar och 48 minuter körde han non stop! Jag är kär. Älskar honom tamejfan. Inget nytt i och för sig, men han blir ju liksom bara bättre och bättre. Och han är 62 år. Galet!

Lite Madrid. Vi har det bra här!

Piggelin och mammas sandaler.

Vill ha!

Så snygga färger. Så snygg träbänk. Allt från ett lunchställe i närheten av mitt jobb på Södermalm. Bilderna från innergården i samband med deras utomhus premiär inför sommaren. Måste måla stolar hemma känner jag.

Vidgar mina vyer

och öppnar för första gången böcker om föräldraskap.

Ända sedan vi visste att vi skulle bli föräldrar var vi bestämda med att inte läsa oss till hur det skulle/kunde bli. Varken gravidböcker eller böcker om barn och föräldrar. Vi ville möta det som skulle komma med ett öppet sinne och göra det vi kände var rätt för oss. Och det har funkat bra och gör det än idag.

Häromdagen var jag på utvecklingssamtal på Teos förskola. Som alltid beröm över hans språkliga utveckling som är långt framme. Hans entusiasm att lära och upptäcka. Hans iver att vara med och ta plats. Att inte ge upp och älska natur och promenader, men också att stillsamt lyssna något enormt när pedagogerna läser. Lyssna och leva sig in i historien.

Men också något jag vill ta itu med. Jobba med. Hålla koll på utan att vara en orolig mamma, utan närvarande och ett steg före. Teo har nämligen svårt att hantera sina impulser ibland. Vilket kan leda till att han blir fysisk gentemot sina kamrater. Ett resultat av att han inte får uppmärksamhet, då detta visar sig vid tillfällen då barnen är många och pedagogerna få. Många vill ha uppmärksamhet och tampas med att synas och hjälpas. Teo är stark. Han ser till att få den uppmärksamheten han behöver, genom att exempelvis knuffa en kamrat. Effekten blir ledsna kompisar och en Teo som egentligen inte ville knuffa, men som inte kunde hejda sig.

Så nu tänker jag läsa på. Läsa om barn som har svårt att hantera sina impulser. Problem är det egentligen inte, bortsett från att det är för få pedagoger på Teos förskola. Problem kan det dock bli, om vi vuxna inte lär oss hantera dessa impulser på rätt sätt och vägleda istället för att skälla. Uppmuntra till eftertanke istället för att bara säga nej, sluta och sådär får man inte göra. Vara steget före och förutse de situationer då det blir känslomässigt jobbigt för honom.

För han är en liten tänkare vår son. En smart liten kille som redan skiljer på rätt och fel i hans tre åriga liv, men som, som alla barn, behöver stöd och vuxna som ser honom som en individ som behöver just den vägledning som passar honom.

Så i sommar släpper jag lite på mina yogastudier för att ge plats åt tips och råd över föräldraskap. Kommer sitta fint innan en månads föräldraledighet.

Min son. Klättraren.

Det gillar vi. Både pappan och jag gillar klättring enormt och har i vår ägo utrustning för både inom- och utomhusklättring. Vi ser talanger hos våran lilla T att han kommer kunna bli grym på det där. Han älskar att klättra och vi letar klätterskor åt honom som dock inte verkar göras i hans storlek. Fem år ska man vara för att börja på klätterskola, och därför finns väl skorna i storlekar anpassade efter det. Tills dess är det klättring i gympaskor eller Foppa tofflor :) Återstår att se om klätterintresset håller i sig, då det vore alldeles ljuvligt att kunna klättra hela familjen tillsammans! I sommar hoppas vi finna fina klippor så att jag kan prova köra igång och testa kroppen om det funkar. Saknar mina klätterskor.

Mer beach bilder.

Det har sina fördelar att bo i skärgården när det är sommar.

Tur till beachen efter dagis.

När jag blir lite större

ska pappa köpa en skateboard till mig, säger Teo.

Han tittar drömmande på dom stora killarna. Tills han blir större trixar han med sin sparkcykel. Grymt duktig är han.

Varje gång jag pratar med mamma i telefon

känns det som det är dags att åka "hem" och hälsa på. Saknar dom allihop. Mamma och hennes sambo. Min bror, hans fru och deras barn. Saknar dom och ser fram emot att åka neråt om några veckor. Då ska jag och lille T flyga ner och bo hos mamma och umgås och invänta pappan som kommer att åka ner några dagar senare. Ser fram emot besöket, men först väntar Madrid om lite mer än en vecka. Madrid, syster och Bruce!

Kaffe

nygaddad, lek med Teo. Nationaldag. Pappan jobbar. Vi är hemma. Tar dagen som den kommer. Eventuellt träff med kompisar. Eller långpromenad till gemensamt nationaldagsfirande för barnen i kommunen.

Vad betyder tatueringen?

Det kanske mest kända hinduiska tecknet i västvärlden är Aum eller om.

Aum är den heligaste av alla stavelser inom hinduismen och symboliserar den hinduiska världssjälen eller universum. Aum är närvarande i allt och fungerar som ett verktyg för att hjälpa människor att komma i kontakt med världssjälen, brahman. Aum är sanskritalfabetets första bokstav och uttalas ofta i mantra vid exempelvis meditation. Ett mantra är ett heligt ljud som man använder vid till exempel ritualer, yoga och meditation.

Dagens hyss

på dagis stod som vanligt Teo och hans två små bästisar för. Tillsammans låste de in sig i badrummet och tvålade ner hela toaletten. På frågan varför fick jag svaret "för att den var smutsig". Såklart :)

Min busiga minipolis..

Saknar min syster!

Mallis i mitt hjärta. Solen, värmen, salt hav, citroner, olivolja. Människor som hänger på café med en cortadas, cappucino eller ett glas cava. Pratar och gestikulerar eller bara chillar. Färgerna och ljuset. Allt känns enkelt! 


Åh vad jag saknar min syster. Hennes man. Och deras lilla ljuvliga dotter. Min systerdotter. Mitt gudbarn.


Jo, det finns ju en vardag på Mallis också. Det vet jag, för min syster bor där. Men jag vet ju också att det är en vardag med just allt det där jag just skrev. Så jag hoppas, att en dag, då ska jag och pappan och lille T också bo där. Jag jobbar med yogan. Jag är smyckekonstnär. Och jag skriver. 


Tills dess. Svensk sommar. Regn. Inte så illa. Det är ju det vi är vana vid. Uppväxta med. Det är ju hemma liksom. Och jag, som de flesta andra, älskar Stockholm på sommaren. Ljuvligt! Vill inte vara någon annanstans just då. (Nu). Men ändå. Mallis i mitt hjärta. Allt känns enkelt! 

Tiden går fort. Kärleken är stark.

Fredag 10 april 2009. Mitt första blogginlägg:

Att älska dig är det lättaste som finns. Att vara arg på dig är också det lättaste som finns. Just därför blir banden mellan oss båda så starkt. 

Tack för att du kom till just oss. För att du vänder upp och ner på just våra liv!

Fortsätt vara sådär söt, stark, jobbig, finurlig och underbar!

Mamma kommer alltid älska dig...

Älskar

Teos hår!

Ibland gör det bara så jävla ont

och jag vet inte varför. Borde kanske föra dagbok över mina dagar, mina aktiviteter etc. För ibland slår smärtan så hårt utan att jag gjort något mer än vanligt. Sen finns det dagar när jag verkligen gör mer än jag borde, och då får jag inte mer ont. Andra dagar får jag verkligen mer ont när jag gör för mycket. Hänger ni med? Det finns ingen logik i smärtan och hur den rör sig och hur den ökar och minskar.

Sista veckan har varit smärtsam. Sinnet har mått som vanligt, bra, men kroppen har inte hängt med. Gick ner till gymmet på jobbet i fredags för att köra lite kondition och styrka, men benen gjorde så ont! Åkte hem, hängde med familjen och vaknade igår med lika mycket värk. Och lite till. Ungefär kring lunch började frossan. Feber! Jobbigt, men för mig ett tecken på att kroppen "bara" är lite extra sjuk just nu. Resulterar i mer värk då febern slår ut mina leder och muskler och gör min fibromyalgi till ett helvete, men alltså ingen generell försämring utan en temporär dålig period. Bäddade ner mig i soffan. Pappan ringde Teos farmor,som tursamt nog kunde komma och hämta honom. Pappan åkte till jobbet. Jag stannade i soffan, dit jag ska nu igen.