"Mamma varför stannade du inte längre i Indien?"
"För att jag saknade dig. Så nästa gång får du följa med."
"Bra. Jag ska bara på dagis i morgon, men efter det kan vi åka."
Ljuvlig liten pojke jag kommit hem till! Han kramade mig hårt, länge och bara sa "mamma, mamma" när vi sågs idag. Ska nu krypa ner bredvid honom i sängen.. Trött. Klockan är ju eg 02 för mig..
onsdag 29 februari 2012
tisdag 28 februari 2012
Ps.
Gissa vad alla fick till frukost idag. Ada! Till ära för min hemresa. Kunde inte bli mer glad i morse.
Redo att börja min 14 timmars resa hem. Till pojkarna i mitt liv.
Redo att börja min 14 timmars resa hem. Till pojkarna i mitt liv.
En indisk chaufför.
Fyra passagerare. New York, USA. Stockholm, Sverige. Nairobi, Kenya. Melbourne, Australien.
Min sista kväll i Kerala.
En timmes bilfärd till staden Thrissur. Den största staden häromkring. Till skillnad från hemma händer det saker längs vägen, konstant. Här existerar inga motorvägar med inget att se längs vägen. Vägarna är smala, utan trottoarer. Längs vägarna ligger färgglada villor. Supermarkets. Butiker. Smuts och grus. Människor överallt. Gåendes längs vägkanterna, eller på cykel. Längs vägarna färdas bilar, rickshaws (som tuk-tuks), och då och då en elefant. Helt normalt. En skötare går längs vägen med sin elefant, och resten gör omkörningar och fortsätter. Det råder organiserat kaos. Har du inte koll på de oskrivna reglerna blir du mos. Och det går fort. Det tutas. Och allt som passeras är så nära att du nästan kan sträcka ut handen och grabba tag i något från butikerna som passeras.
Ett risfält passeras. Sen dyker affärer och villor upp igen. Ständigt något pågående längs vägarna. Hela tiden. Jag börjar fatta grejen att det bor 859 invånare per km/2. Nästan 37 miljoner människor i hela delstaten. Nästan en miljard i hela Indien. Ingen yta går till spillo.
Målet är fabindia. En butik med kläder och inredning. Med en halvstressad chaufför var det in och plocka, och sen ut. Jag lyckades hitta några tunikor, bodylotion, te, tvålar och ekologisk chili innan det var dags att dra vidare. Nästa stopp, kaffebar! Lyckliga tjejer drack capuccino och espresso. (Ni förstår, kaffe bjuds inte på ayurvedahemmet då det anses olämpligt för vissa sjukdomar. Jag får dricka en kopp om dagen, tjiho).
Sista stoppet, bokaffär! Böcker är så billigt här, och jag älskar böcker, något jag delar med de andra tjejerna här. (Förlåt älskade, ska inte sprida dom över hela vårt hus. BARA i arbetsrummet;). Hittade bl.a
en bok om yoga som terapi för olika skador/sjukdomar, precis det jag ska vidareutbilda mig i i år. För 30 kr! Hemma kostar samma bok ca 3-400! Fann också flera andra böcker, om hälsa/ayurveda, samtliga runt 30 kr.
Det var ett gäng trötta men glada tjejer som kördes tillbaka "hem". Längs vägen återigen händelser som fångade ögat. Tempelfestivaler, smyckade elefanter, människor och mer människor.
Vi käkade middag och samtliga behövde vila. Kroppen är trött och öm efter behandlingar, och läkarna säger att det kommer att vara så ett tag nu. Kroppen är påverkad till förändring och min väska är packad med ayurvedamediciner för en månad framöver. Endast naturliga ingredienser. Örter mm.
Sov oroligt sista natten som så många andra nätter, då det är fyrverkerier och tempelfestivaler ständigt pågående här. Mitt i natten.
Idag, avfärd. Sista massagen klar. Avslutades med en "prayer".
"May all pain be gone".
Min sista kväll i Kerala.
En timmes bilfärd till staden Thrissur. Den största staden häromkring. Till skillnad från hemma händer det saker längs vägen, konstant. Här existerar inga motorvägar med inget att se längs vägen. Vägarna är smala, utan trottoarer. Längs vägarna ligger färgglada villor. Supermarkets. Butiker. Smuts och grus. Människor överallt. Gåendes längs vägkanterna, eller på cykel. Längs vägarna färdas bilar, rickshaws (som tuk-tuks), och då och då en elefant. Helt normalt. En skötare går längs vägen med sin elefant, och resten gör omkörningar och fortsätter. Det råder organiserat kaos. Har du inte koll på de oskrivna reglerna blir du mos. Och det går fort. Det tutas. Och allt som passeras är så nära att du nästan kan sträcka ut handen och grabba tag i något från butikerna som passeras.
Ett risfält passeras. Sen dyker affärer och villor upp igen. Ständigt något pågående längs vägarna. Hela tiden. Jag börjar fatta grejen att det bor 859 invånare per km/2. Nästan 37 miljoner människor i hela delstaten. Nästan en miljard i hela Indien. Ingen yta går till spillo.
Målet är fabindia. En butik med kläder och inredning. Med en halvstressad chaufför var det in och plocka, och sen ut. Jag lyckades hitta några tunikor, bodylotion, te, tvålar och ekologisk chili innan det var dags att dra vidare. Nästa stopp, kaffebar! Lyckliga tjejer drack capuccino och espresso. (Ni förstår, kaffe bjuds inte på ayurvedahemmet då det anses olämpligt för vissa sjukdomar. Jag får dricka en kopp om dagen, tjiho).
Sista stoppet, bokaffär! Böcker är så billigt här, och jag älskar böcker, något jag delar med de andra tjejerna här. (Förlåt älskade, ska inte sprida dom över hela vårt hus. BARA i arbetsrummet;). Hittade bl.a
en bok om yoga som terapi för olika skador/sjukdomar, precis det jag ska vidareutbilda mig i i år. För 30 kr! Hemma kostar samma bok ca 3-400! Fann också flera andra böcker, om hälsa/ayurveda, samtliga runt 30 kr.
Det var ett gäng trötta men glada tjejer som kördes tillbaka "hem". Längs vägen återigen händelser som fångade ögat. Tempelfestivaler, smyckade elefanter, människor och mer människor.
Vi käkade middag och samtliga behövde vila. Kroppen är trött och öm efter behandlingar, och läkarna säger att det kommer att vara så ett tag nu. Kroppen är påverkad till förändring och min väska är packad med ayurvedamediciner för en månad framöver. Endast naturliga ingredienser. Örter mm.
Sov oroligt sista natten som så många andra nätter, då det är fyrverkerier och tempelfestivaler ständigt pågående här. Mitt i natten.
Idag, avfärd. Sista massagen klar. Avslutades med en "prayer".
"May all pain be gone".
söndag 26 februari 2012
Missade helt att fota
när jag igår var hembjuden till ägaren och hans familj!
Det började med rummet dom gav mig. Fortsatte med envisa frågor om ayurvedan från min sida. Många diskussioner på lite svårförstådd engelsk dialekt och uppskattning från läkarna över mitt intresse för läkekonsten. Det följdes av envetna frågor om maten, speciellt de söta men nyttiga rätterna. Allt slutade med en inbjudan till huvuddoktorns/ägarens hem. Såvitt jag förstått hör det till extrema ovanligheter att en sådan inbjudan ges till en patient. Men mina frågor, intresse och det faktum att doktorn och hans fru ofta besöker Stockholm, ledde till en personlig inbjudan. Till mig! :)
Igår kom hemmets chaufför och körde mig till villan. Jag välkomnades av doktorn, hans fru, hans gamla mor, trettonåriga son och tjugoåriga dotter. Jag bjöds på kaffe (!) och mumsiga rätter. Kvinnorna visade mig sedan i köket hur jag tillagar min nya favorit, Ada. Sweet lord vad gott!
Dom skrattade över mitt lyckliga ansikte när jag njöt av kaffe och Ada. Och dom skrattade, och fotade, mitt röda ansikte som råkat somna i solen.
Mätt och belåten kördes jag "hem". Nu återstår bara att hålla tummarna för att tullen låter mig ta in ingredienserna till Sverige. Om inte, att det finns att köpa i Stockholm. Det jag mest behöver är något kallat Jaggari. Ett hälsosamt substitut till vitt socker. Underbart!
Det började med rummet dom gav mig. Fortsatte med envisa frågor om ayurvedan från min sida. Många diskussioner på lite svårförstådd engelsk dialekt och uppskattning från läkarna över mitt intresse för läkekonsten. Det följdes av envetna frågor om maten, speciellt de söta men nyttiga rätterna. Allt slutade med en inbjudan till huvuddoktorns/ägarens hem. Såvitt jag förstått hör det till extrema ovanligheter att en sådan inbjudan ges till en patient. Men mina frågor, intresse och det faktum att doktorn och hans fru ofta besöker Stockholm, ledde till en personlig inbjudan. Till mig! :)
Igår kom hemmets chaufför och körde mig till villan. Jag välkomnades av doktorn, hans fru, hans gamla mor, trettonåriga son och tjugoåriga dotter. Jag bjöds på kaffe (!) och mumsiga rätter. Kvinnorna visade mig sedan i köket hur jag tillagar min nya favorit, Ada. Sweet lord vad gott!
Dom skrattade över mitt lyckliga ansikte när jag njöt av kaffe och Ada. Och dom skrattade, och fotade, mitt röda ansikte som råkat somna i solen.
Mätt och belåten kördes jag "hem". Nu återstår bara att hålla tummarna för att tullen låter mig ta in ingredienserna till Sverige. Om inte, att det finns att köpa i Stockholm. Det jag mest behöver är något kallat Jaggari. Ett hälsosamt substitut till vitt socker. Underbart!
lördag 25 februari 2012
Tack.
"Vilken fin vän du är. Har läst din blogg, tittat på alla bilder, gråtit en liten skvätt men också blivit mycket starkare och mer beslutsam. Det du har skrivit har hjälpt mig mer än någonting hittills. Du är bäst, Anna Sofie! Största kramarna till dig..."
Vänner är verkligen ovärderliga. Djup vänskap kan verkligen hela, och göra så stor skillnad i våra liv. Ofta kan vi vara så upptagna med jobb och barn att vi inte värderar tid för vänner. Mitt råd är att verkligen avsätta tid för vänskap. Det ger så mycket glädje. Tack fina vän som skrev det här idag. Så fint att jag måste dela med mig..
Vänner är verkligen ovärderliga. Djup vänskap kan verkligen hela, och göra så stor skillnad i våra liv. Ofta kan vi vara så upptagna med jobb och barn att vi inte värderar tid för vänner. Mitt råd är att verkligen avsätta tid för vänskap. Det ger så mycket glädje. Tack fina vän som skrev det här idag. Så fint att jag måste dela med mig..
fredag 24 februari 2012
Det är så äkta,
all den värme och omtanke personalen utstrålar. Ofattbart.
Igår var det fest. En av patienterna fyllde 75. Hans bror, som också är här, önskade att vi alla skulle äta middag utomhus. En enkel önskan. En önskan som gav dom båda, och resten av oss, så mycket mer.
De rosa stolarna från förra inlägget ställdes i ring. I mitten ett bord dekorerat med en stor tårta och ljus. Ljus överallt i trädgården. En buffé av indisk fantastisk mat. Frukt, dryck och efterrätt. Magiskt. De bjöd på indisk sång. Kvinnorna var klädda i så vackra utstyrslar. Doktorerna var med och serverade mat. Ägaren och hans fru tog hand om oss alla, och hela personalstyrkan var med. Och igen, alla dessa ljus i kvällsmörkret. Wow.
Och vi skrattade. Några går fortfarande på diet pga deras Ghee rening. Sju dagar av Ghee (form av smör) och rissoppa. Dom suktade efter all god mat, och det skämtades om att tårtan bestod av Ghee och att buffén var rissoppa.
Vi som inte dietar, åt varsin liten bit tårta. Vi skrattade och frågade efter kaffe. Doktorn sa åt mig att äta mer mat, och efter skulle jag få medicin för min matsmältning. Det bjöd de andra på ännu mer skratt. Mitt i våra reningar och behandlingar bjöds vi på en magisk kväll. Min nya vän Anisa fick inte äta, men hon satt bredvid mig hela kvällen och uttryckte sin tacksamhet över att alla blivit så goda vänner här och att alla hjälper varandra att ta sig igenom de stundtals tuffa behandlingarna.
Det kommer att bli svårt att säga adjö till alla. Men min längtan efter Teo överväger den svårigheten...
Igår var det fest. En av patienterna fyllde 75. Hans bror, som också är här, önskade att vi alla skulle äta middag utomhus. En enkel önskan. En önskan som gav dom båda, och resten av oss, så mycket mer.
De rosa stolarna från förra inlägget ställdes i ring. I mitten ett bord dekorerat med en stor tårta och ljus. Ljus överallt i trädgården. En buffé av indisk fantastisk mat. Frukt, dryck och efterrätt. Magiskt. De bjöd på indisk sång. Kvinnorna var klädda i så vackra utstyrslar. Doktorerna var med och serverade mat. Ägaren och hans fru tog hand om oss alla, och hela personalstyrkan var med. Och igen, alla dessa ljus i kvällsmörkret. Wow.
Och vi skrattade. Några går fortfarande på diet pga deras Ghee rening. Sju dagar av Ghee (form av smör) och rissoppa. Dom suktade efter all god mat, och det skämtades om att tårtan bestod av Ghee och att buffén var rissoppa.
Vi som inte dietar, åt varsin liten bit tårta. Vi skrattade och frågade efter kaffe. Doktorn sa åt mig att äta mer mat, och efter skulle jag få medicin för min matsmältning. Det bjöd de andra på ännu mer skratt. Mitt i våra reningar och behandlingar bjöds vi på en magisk kväll. Min nya vän Anisa fick inte äta, men hon satt bredvid mig hela kvällen och uttryckte sin tacksamhet över att alla blivit så goda vänner här och att alla hjälper varandra att ta sig igenom de stundtals tuffa behandlingarna.
Det kommer att bli svårt att säga adjö till alla. Men min längtan efter Teo överväger den svårigheten...
torsdag 23 februari 2012
Det vankas fest
här på Sree Chitra Ayur Home. En av "patienterna" fyller år. Det kommer bjudas på mat utomhus i kvällsvärmen, och därefter är jag bjuden till träff med ägarens fru. Hon ska visa lite matlagningstrix för att laga en godhet som heter Ada. En form av pannkaka på ris med kokos i. Sååå god! Och nyttig. Något Teo kommer älska! 
Mina vägar har korsats
med Anisa, 23 år. Född i Dubai, boendes i Australien. Hon är här av samma anledning som mig. Whiplash. Smärta i nacken, med spridning i kroppen. Våra historier har delats med varandra, och våra upplevelser av hur det är att leva med våra skador är så väldigt lika. Vi delar även lika stor kärlek till böcker, och vi har redan besökt en bokaffär, för att imorgon göra en utflykt till en annan.
Idag tog Anisa denna bilden. Hon har inte provat yoga för sina skador, men hennes bakgrund som balletdansös har väckt hennes intresse. Hon har även berättat att hon är inspirerad av det faktum att yoga hjälpt mig leva utan smärtlindrande medicin. Det gör mig otroligt glad att kunna vara en inspiration för andra. Att få ge andra vad yogan ger mig. Att få dela med mig av en tusenårig tradition och vara ett levande exempel för vad yogans kraft kan göra. Wow, det är stort...
Idag tog Anisa denna bilden. Hon har inte provat yoga för sina skador, men hennes bakgrund som balletdansös har väckt hennes intresse. Hon har även berättat att hon är inspirerad av det faktum att yoga hjälpt mig leva utan smärtlindrande medicin. Det gör mig otroligt glad att kunna vara en inspiration för andra. Att få ge andra vad yogan ger mig. Att få dela med mig av en tusenårig tradition och vara ett levande exempel för vad yogans kraft kan göra. Wow, det är stort...
onsdag 22 februari 2012
Ayurveda är sanskrit (Indiens motsvarighet till latin) och betyder ”kunskap om livet” eller ”kunskap om allt levande”. Den ayurvediska läkekonsten/medicinen är ett av världens äldsta medicinska system.
Målet inom ayurveda är att bibehålla vår balans och därmed vår hälsa. Obalans och sjukdom behandlas med hänsyn tagen till patientens unika konstitution. Vem som bär på ett eventuellt besvär är lika viktigt som, eller viktigare än, att undersöka och sätta namn på besväret. Varje individ har sin egen unika sammansättning/konstitution. Därmed har vi alla unika/olika/specifika förutsättningar och behov.
Panchakarma (= fem metoder) innebär fem olika metoder för att rena och vitalisera kropp och sinne. Det är en sekvens av behandlingar som innebär både yttre och inre behandlingar. Kroppsmassage, värmebehandlingar och inre rening. Alla får egna behandlingsprogram specialanpassade för var och en beroende på “krämpor” och sjukdomar.
Mina behandlingar består av daglig kroppsmassage som är ganska tuff. Inte den mjuka massagen vi svenskar är vana vid, utan massage med tygbollar fulla med örter och olja. Bollarna gnuggas över hela kroppen ganska hårt. Utöver det får jag ansiktet insmort med örtblandningar, och även håret. Maten vi äter är vegetarisk och har stort inflytande i behandlingarna.
Idag började jag med den viktigaste, och även jobbigaste behandlingen. Tarmrening. Enligt ayurvedan behandlar man smärta utanpå kroppen med massage för att lindra. Men även viktigast, inuti kroppen, magen, för att ta bort orsaken till smärtan. Ayurvedan menar att grunden till hälsa ligger i magen. Så alla här får sin egen anpassade behandling, och alla får på ett eller annat sätt rena mage och tarm. Några har en sju dagars diet då dom dricker Ghee, en form av “smör” som rensar och drar med sig alla toxiner ut. Några (jag inkluderad) får medicin i tarmen och magen. Det framkallar tillfällig kort diarré. Gift och toxiner rensas bort.
Låter det sjukt? Det är hälsa som heter duga. För mig innebär det att alla smärtmediciner jag ätit förut rensas ur kroppen. Blodcirkulationen ökar. Lymfsystemet förbättras. Med mera.
Mår jag bättre? Går inte att svara på under tiden jag är här. Så länge behandlingarna pågår får jag mer smärta vissa dagar, och mindre andra. Kroppen “attackeras” av olika metoder varje dag för att i det längre loppet få min kropp att bli bättre. Jag har en del huvudvärk, vilket dels beror på “avgiftning” från bl.a socker, vetemjöl, större mängder kaffe och te mm. Och massagen gör hyfsat ont. Men jag hoppas, och tror på att det kommer visas resultat i form av mindre värk.
Min skada kan inte tas bort, men kroppen kan leva med skadan som en mindre smärtframkallande faktor än idag.
Målet inom ayurveda är att bibehålla vår balans och därmed vår hälsa. Obalans och sjukdom behandlas med hänsyn tagen till patientens unika konstitution. Vem som bär på ett eventuellt besvär är lika viktigt som, eller viktigare än, att undersöka och sätta namn på besväret. Varje individ har sin egen unika sammansättning/konstitution. Därmed har vi alla unika/olika/specifika förutsättningar och behov.
Panchakarma (= fem metoder) innebär fem olika metoder för att rena och vitalisera kropp och sinne. Det är en sekvens av behandlingar som innebär både yttre och inre behandlingar. Kroppsmassage, värmebehandlingar och inre rening. Alla får egna behandlingsprogram specialanpassade för var och en beroende på “krämpor” och sjukdomar.
Mina behandlingar består av daglig kroppsmassage som är ganska tuff. Inte den mjuka massagen vi svenskar är vana vid, utan massage med tygbollar fulla med örter och olja. Bollarna gnuggas över hela kroppen ganska hårt. Utöver det får jag ansiktet insmort med örtblandningar, och även håret. Maten vi äter är vegetarisk och har stort inflytande i behandlingarna.
Idag började jag med den viktigaste, och även jobbigaste behandlingen. Tarmrening. Enligt ayurvedan behandlar man smärta utanpå kroppen med massage för att lindra. Men även viktigast, inuti kroppen, magen, för att ta bort orsaken till smärtan. Ayurvedan menar att grunden till hälsa ligger i magen. Så alla här får sin egen anpassade behandling, och alla får på ett eller annat sätt rena mage och tarm. Några har en sju dagars diet då dom dricker Ghee, en form av “smör” som rensar och drar med sig alla toxiner ut. Några (jag inkluderad) får medicin i tarmen och magen. Det framkallar tillfällig kort diarré. Gift och toxiner rensas bort.
Låter det sjukt? Det är hälsa som heter duga. För mig innebär det att alla smärtmediciner jag ätit förut rensas ur kroppen. Blodcirkulationen ökar. Lymfsystemet förbättras. Med mera.
Mår jag bättre? Går inte att svara på under tiden jag är här. Så länge behandlingarna pågår får jag mer smärta vissa dagar, och mindre andra. Kroppen “attackeras” av olika metoder varje dag för att i det längre loppet få min kropp att bli bättre. Jag har en del huvudvärk, vilket dels beror på “avgiftning” från bl.a socker, vetemjöl, större mängder kaffe och te mm. Och massagen gör hyfsat ont. Men jag hoppas, och tror på att det kommer visas resultat i form av mindre värk.
Min skada kan inte tas bort, men kroppen kan leva med skadan som en mindre smärtframkallande faktor än idag.
Bilder
från insidan av Ayurvedahemmets ovanvåning. Mitt rum är i hörnet med öppen dörr. Det finns totalt elva rum. Utöver det behandlingsrum, lobby, terasser och reception. Ska käka lite rissoppa nu (speciell diet efter vissa behandlingar som renar magen) och sen ska jag skriva lite mer om de Ayurvediska behandlingarna jag får. 
tisdag 21 februari 2012
Ps
Internet har legat nere sen i fredags, därav tystnaden på bloggen.
Fördel; total bortkoppling från omvärlden.
Nackdel; ingen Skype med Teo, vilket resulterade i tårar hos honom idag då vi äntligen kunde se varandra. Han är sjuk och ville ha mamma. Tårar rann även hos mig då det börjar bli tungt nu.
En vecka kvar. De flesta är här minst tre veckor, ofta en månad. Ska jag hit igen tar jag med Teo. På egen, och personalens vilja då han charmat dom med slängpussar via Skype :)
Fördel; total bortkoppling från omvärlden.
Nackdel; ingen Skype med Teo, vilket resulterade i tårar hos honom idag då vi äntligen kunde se varandra. Han är sjuk och ville ha mamma. Tårar rann även hos mig då det börjar bli tungt nu.
En vecka kvar. De flesta är här minst tre veckor, ofta en månad. Ska jag hit igen tar jag med Teo. På egen, och personalens vilja då han charmat dom med slängpussar via Skype :)
Det har utspelats ett drama här på "hotellet"
med mig, alldeles ovetande, i huvudrollen.
I lördags åkte de andra två svenska besökarna hem. En av dom hade bott i ett rum på ovanvåningen som tydligen hade terass. På lördag morgon kom managern och letade efter mig. Han ville erbjuda mig att flytta upp till ett större rum, sa han. Jag hade ingen aning om att det fanns olika rum, men jag tackade och följde efter med min väska. När jag kom in i rummet slogs jag av en fantastisk utsikt över palmer och floden. Rummet hade en privat terass, och nedanför kunde man se örtträdgården och yogahyddan. Jag njöt och gjorde mig hemmastadd över min alldeles egna terass för bokläsning och vila.
Efter en stund stötte jag på ett härligt äldre par från London. De berättade att rummet var något alla ville ha, och att alla blev lite besvikna över att dom inte fått det. Utanför mitt rum diskuterades det till höger och vänster över varför de andra inte fått det. Jag, som inte ens hade en aning om rummets existens, njöt lite extra samtidigt som jag övervägde att ge rummet åt paret från London.
På hotellet bor även två italienskor. Dom är temperamentsfulla och väldigt speciella i sitt beteende, och ni kan ju gissa hur upprörda dom blev över att se att jag flyttat in i det eftertraktade utrymmet. Tidigare under dagen hade en av dom dessutom blivit, enligt personalen, "mad" och startat "trouble" när jag skulle behandlas före henne. Tiden ville hon ha, och jag kunde inte annat än skämmas för hennes beteende, då tid är det enda vi har här.
Lite senare under lördagen kom ägaren till hemmet in på mitt rum. Oerhört trevlig man som berättade att de två italienska kvinnorna blivit något av fiender för personalen. Dom klagade på olika saker och var allmänt otacksamma. Han berättade att alla frågat efter rummet med terassen, och att deras svar blivit att det bokats av mig först. Vi pratade om Ayurveda, om Sverige som han då och då besöker och om Kerala. Han lovade mig att hjälpa mig med olika saker jag vill köpa här och han ska även hjälpa mig med en annan spännande sak jag hoppas på.
Min slutsats är att tacksamhet och vänlighet är något man får tillbaka. Jag är oerhört tacksam över att vara här, och att kunna erbjudas deras hjälp och kunskap om den Ayurvediska läkekonsten. Uppenbarligen har det uppmärksammats av personalen, som beslutade sig för att ge just mig det gyllene rummet.
I lördags åkte de andra två svenska besökarna hem. En av dom hade bott i ett rum på ovanvåningen som tydligen hade terass. På lördag morgon kom managern och letade efter mig. Han ville erbjuda mig att flytta upp till ett större rum, sa han. Jag hade ingen aning om att det fanns olika rum, men jag tackade och följde efter med min väska. När jag kom in i rummet slogs jag av en fantastisk utsikt över palmer och floden. Rummet hade en privat terass, och nedanför kunde man se örtträdgården och yogahyddan. Jag njöt och gjorde mig hemmastadd över min alldeles egna terass för bokläsning och vila.
Efter en stund stötte jag på ett härligt äldre par från London. De berättade att rummet var något alla ville ha, och att alla blev lite besvikna över att dom inte fått det. Utanför mitt rum diskuterades det till höger och vänster över varför de andra inte fått det. Jag, som inte ens hade en aning om rummets existens, njöt lite extra samtidigt som jag övervägde att ge rummet åt paret från London.
På hotellet bor även två italienskor. Dom är temperamentsfulla och väldigt speciella i sitt beteende, och ni kan ju gissa hur upprörda dom blev över att se att jag flyttat in i det eftertraktade utrymmet. Tidigare under dagen hade en av dom dessutom blivit, enligt personalen, "mad" och startat "trouble" när jag skulle behandlas före henne. Tiden ville hon ha, och jag kunde inte annat än skämmas för hennes beteende, då tid är det enda vi har här.
Lite senare under lördagen kom ägaren till hemmet in på mitt rum. Oerhört trevlig man som berättade att de två italienska kvinnorna blivit något av fiender för personalen. Dom klagade på olika saker och var allmänt otacksamma. Han berättade att alla frågat efter rummet med terassen, och att deras svar blivit att det bokats av mig först. Vi pratade om Ayurveda, om Sverige som han då och då besöker och om Kerala. Han lovade mig att hjälpa mig med olika saker jag vill köpa här och han ska även hjälpa mig med en annan spännande sak jag hoppas på.
Min slutsats är att tacksamhet och vänlighet är något man får tillbaka. Jag är oerhört tacksam över att vara här, och att kunna erbjudas deras hjälp och kunskap om den Ayurvediska läkekonsten. Uppenbarligen har det uppmärksammats av personalen, som beslutade sig för att ge just mig det gyllene rummet.
lördag 18 februari 2012
“Your swedish friends left” sa en av mina Ayurvedaläkare just. Ja, svarade jag. Ensam kvar bland ryssar, italienskor m.fl. Han satte sig ner och jag fick ytterligare ett givande samtal om Ayurveda. Den andra manliga läkaren anslöt, och precis som vanligt blev det en del skratt från deras sida. Jag tror jag kommer att bli ihågkommen som kvinnan med alla frågor. Så fort vi stöter på varandra i trädgården, lobbyn eller receptionen stannar dom upp. Redo att svara på en ny fråga. Helt underbart och kul då jag ibland får säga “no, no question”, vilket även det leder till skratt. Efter en stund kommer jag dock på något jag bara måste få svar på. Skratt igen. Precis som min yogalärare här säger: “yoga & ayurveda is fun!”
fredag 17 februari 2012
Sorg i mitt hjärta
av att se dessa vackra djur i sådan fångenskap. Jag trodde elefanterna hade det svårt i Thailand, men i jämförelse med de jag mötte idag är det en frihet i fångenskap hos de Thailändska elefanterna.
Kedjor fram och bak. Tre månader i taget i denna position. Fri för att målas och smyckas för tempelceremonier, och därefter tre månader igen. Fastkedjad. Om och om igen. Skyltar visar varningstexter, djuren är farliga. Sen när blev elefanter elaka? Fångenskapen gör dom stressade och arga. Såklart.
Samvetet säger att vi inte borde betala för att se dessa vackra djur. Inget intresse hos turister, ingen inkomstkälla. Men vem kan låta bli. Jag avgudar dessa magiska varelser..
Kedjor fram och bak. Tre månader i taget i denna position. Fri för att målas och smyckas för tempelceremonier, och därefter tre månader igen. Fastkedjad. Om och om igen. Skyltar visar varningstexter, djuren är farliga. Sen när blev elefanter elaka? Fångenskapen gör dom stressade och arga. Såklart.
Samvetet säger att vi inte borde betala för att se dessa vackra djur. Inget intresse hos turister, ingen inkomstkälla. Men vem kan låta bli. Jag avgudar dessa magiska varelser..
torsdag 16 februari 2012
Ville bara skriva
att jag även bloggar på www.yogadesign.tumblr.com
Där skriver jag om yoga, och ofta på engelska pga att jag har följare från bl.a usa.
Puss på er!
Där skriver jag om yoga, och ofta på engelska pga att jag har följare från bl.a usa.
Puss på er!
Parvati
heter flickan som rusar fram när hon ser mig. Hon känner på mina tatueringar och frågar vad jag heter. Parvati och hennes vänner vill bli fotograferade för att sen titta på bilderna. Hon bor i ett av husen bredvid ayurvedahemmet. Fem år gammal är hon. Söt som socker och duktig på engelska. Jag tänker på min Teo hemma. Saknar. 
onsdag 15 februari 2012
Inga turister längs milslånga stränder. Förutom jag och en av de andra besökarna på ayurvedahemmet förståss. Vi tog en taxi ner. Möttes av mängder av fiskemän i färd med att auktionera ut sin fisk. Vi promenerade, såg delfiner och köpte kokosnötter. Såg solnedgången och blev fotograferade av indier icke vana vid turister. Mötte barn som spelade fotboll och som blev uppspelta av det faktum att vi var svenskar. “Larsson! Ibrahimovic!” skrek dom.
Denna del av Kerala är verkligen oupptäckt. Kanske bra det. Oavsett är dom stolta här över hur vackert dom har det. Barnen rusar fram till oss utanför hemmet och vill ha godis. Stannar tvärt och spärrar upp ögonen när dom ser min tatuerade arm. “Wow! Pain?” frågar dom. Tyvärr har vi inget godis att ge. Socker är det sista som äts på detta hälsohem :)
Denna del av Kerala är verkligen oupptäckt. Kanske bra det. Oavsett är dom stolta här över hur vackert dom har det. Barnen rusar fram till oss utanför hemmet och vill ha godis. Stannar tvärt och spärrar upp ögonen när dom ser min tatuerade arm. “Wow! Pain?” frågar dom. Tyvärr har vi inget godis att ge. Socker är det sista som äts på detta hälsohem :)
"Excuse me madame"
Sitter djupt försjunken i en bok när en vänlig man från personalen ursäktar sig för att ge mig en kokosnöt. Lyx. 
Lite bilder
från gårdagens båttur. Vartenda unge ropade på engelska från husen längs floden "Hello, what's your name!?" Sött. 
tisdag 14 februari 2012
Så här ser vi ut
när vi strosar till och från behandlingsrummen. Vi är just nu ca tolv stycken som bor här. Samtliga behandlas för olika saker och samtliga glider runt som munkar i orange dräkter :)
En dag ser ut ungefär sähär:
Väckning kl sju för behandling.
Yoga kl åtta.
Frukost kl nio.
Fri tid / behandling
Lunch 12.30
Fri tid / behandling
Middag kl 19.
Det finns inte mycket att göra förutom att läsa böcker och softa. Alldeles ypperligt.
Snart ska vi iväg på en tur med hemmets båt längs floden. Bilder kommer senare..
En dag ser ut ungefär sähär:
Väckning kl sju för behandling.
Yoga kl åtta.
Frukost kl nio.
Fri tid / behandling
Lunch 12.30
Fri tid / behandling
Middag kl 19.
Det finns inte mycket att göra förutom att läsa böcker och softa. Alldeles ypperligt.
Snart ska vi iväg på en tur med hemmets båt längs floden. Bilder kommer senare..
Hej
från Kerala :)
Väcktes kl sju i morse. Behandling med oljor på panna och hårbotten. För huvudvärk och bättre sömn mm.
Kl åtta yoga. Därefter frukost bestående av frukt och varm mat. Enligt ayurvedan ska man äta varmt på morgonen för magens skull. Känner redan efter två dagar att magen mår bättre!
Nästa behandling är ikväll. Innan dess ska personlen ta med oss på en båttur längs floden.
Om ni undrar varför solbrännan uteblir är det pga att jag är i skuggan. Behandlas med oljor mm som gör det olämpligt att sola och bada. Trivs ändå bäst i skuggan med mina böcker..
Ont i ryggen och benen idag. Enligt läkarna är det normalt med ökad smärta efter behandlingar, för att sedan bli successivt bättre.
Pratade med yogaläraren idag. Berättade att jag utbildat mig i Sverige. Hoppas få lite tid med honom för att prata mer yoga. Han tyckte det var viktigast att jag gör min yoga sakta. Dom jobbar hårt för att jag ska få internationell certifiering som yogalärare. Jag frågade mest för skojs skull och nu jobbar dom alltså hårt för att jag ska få ett certifikat som visar att jag är internationellt godkänd som yogalärare. I maj hemma i Sverige påbörjar jag min vidareutbildning till yogaterapeut, där jag kommer få internationellt certifikat. Men det är ju inte dumt att även ha ett från Indien, yogans moderland.
Som ni förstår är dom vänliga och ser till att vi har det bra här. Bara mina killar som fattas..
Väcktes kl sju i morse. Behandling med oljor på panna och hårbotten. För huvudvärk och bättre sömn mm.
Kl åtta yoga. Därefter frukost bestående av frukt och varm mat. Enligt ayurvedan ska man äta varmt på morgonen för magens skull. Känner redan efter två dagar att magen mår bättre!
Nästa behandling är ikväll. Innan dess ska personlen ta med oss på en båttur längs floden.
Om ni undrar varför solbrännan uteblir är det pga att jag är i skuggan. Behandlas med oljor mm som gör det olämpligt att sola och bada. Trivs ändå bäst i skuggan med mina böcker..
Ont i ryggen och benen idag. Enligt läkarna är det normalt med ökad smärta efter behandlingar, för att sedan bli successivt bättre.
Pratade med yogaläraren idag. Berättade att jag utbildat mig i Sverige. Hoppas få lite tid med honom för att prata mer yoga. Han tyckte det var viktigast att jag gör min yoga sakta. Dom jobbar hårt för att jag ska få internationell certifiering som yogalärare. Jag frågade mest för skojs skull och nu jobbar dom alltså hårt för att jag ska få ett certifikat som visar att jag är internationellt godkänd som yogalärare. I maj hemma i Sverige påbörjar jag min vidareutbildning till yogaterapeut, där jag kommer få internationellt certifikat. Men det är ju inte dumt att även ha ett från Indien, yogans moderland.
Som ni förstår är dom vänliga och ser till att vi har det bra här. Bara mina killar som fattas..
måndag 13 februari 2012
Bor precis intill en flod
och det är så vackert. Omgivningarna i övrigt är mindre smickrande. Gator är smutsiga och hus är förfallna. Men på ett vackert vis. Kvinnorna har färgglada dräkter. Männen har konstiga korta kjolar och cyklar längs gatorna.
Hemmet jag bor på är modernt och fräscht. Det är omgivet med en röd mur och fem indiska läkare jobbar här. Utöver dom jobbar ett antal män och kvinnor med behandlingar, och några i köket och några i trädgården. Utanför muren leker pojkar som ständigt får mig att önska att Teo var här. Det vore dock inte lämpligt. Andra här har också lämnat sina barn hemma. Det är långt till stranden och inget att göra här om man inte vill yoga eller behandlas. Pappan skulle tråkas ut på studs :)
De som jobbar här är så vänliga och glada. De tittar hela tiden på min tatuerade arm och tycker det är fascinerande. Har hittills inte sett en enda indier med tatuering.
Tre kvinnor behandlar mig samtidigt. Två gånger har dom torrmasserat mig med medicinsk sand för att därefter skölja varmt medicinskt vatten över min kropp. Innehållet i sanden är en massa örter och vattnet är salt. Det ska hjälpa kroppens cirkulation att komma igång och inkluderar en mängd medicinska fördelar. Försöker läsa på, men förstår inte allt. Ikväll ska jag få en ny behandling.
Jag saknar min lilla plutt. Enligt pappan tror han att jag är hos Maya. Förmodligen för att jag flög flygplan. Det gör man ju till Maya :)
Jag är tacksam för wi-fi som gör att jag kan skriva och skicka bilder.
Kram så länge..
Hemmet jag bor på är modernt och fräscht. Det är omgivet med en röd mur och fem indiska läkare jobbar här. Utöver dom jobbar ett antal män och kvinnor med behandlingar, och några i köket och några i trädgården. Utanför muren leker pojkar som ständigt får mig att önska att Teo var här. Det vore dock inte lämpligt. Andra här har också lämnat sina barn hemma. Det är långt till stranden och inget att göra här om man inte vill yoga eller behandlas. Pappan skulle tråkas ut på studs :)
De som jobbar här är så vänliga och glada. De tittar hela tiden på min tatuerade arm och tycker det är fascinerande. Har hittills inte sett en enda indier med tatuering.
Tre kvinnor behandlar mig samtidigt. Två gånger har dom torrmasserat mig med medicinsk sand för att därefter skölja varmt medicinskt vatten över min kropp. Innehållet i sanden är en massa örter och vattnet är salt. Det ska hjälpa kroppens cirkulation att komma igång och inkluderar en mängd medicinska fördelar. Försöker läsa på, men förstår inte allt. Ikväll ska jag få en ny behandling.
Jag saknar min lilla plutt. Enligt pappan tror han att jag är hos Maya. Förmodligen för att jag flög flygplan. Det gör man ju till Maya :)
Jag är tacksam för wi-fi som gör att jag kan skriva och skicka bilder.
Kram så länge..
Min yogastudio :)
Första yogapasset avklarat. Väldigt lugnt. Lite frustrerande lugnt faktiskt. Blir en rejäl utmaning att bortse från den fysiskt utmanande yogan jag är van vid. Måste påminna mig om att jag är på ett "hälsohem" med fokus på stillhet och hälsobefrämjande behandlingar. 
söndag 12 februari 2012
lördag 11 februari 2012
Sitter på flygplatsen i Doha
och väntar på nästa flyg. Gratis internet via wi-fi och en iPhone känns grymt just nu.
Ser alla barn och mammor. Saknar Teo redan. Fick just ett mail från pappan där han skrev att Teo undrar när jag kommer hem från yogan. Min lilla goding.
Men jag är stark. Jag har själv valt detta. Tänker fixa detta och komma hem lite starkare, lite friskare.
Kram så länge!
Ser alla barn och mammor. Saknar Teo redan. Fick just ett mail från pappan där han skrev att Teo undrar när jag kommer hem från yogan. Min lilla goding.
Men jag är stark. Jag har själv valt detta. Tänker fixa detta och komma hem lite starkare, lite friskare.
Kram så länge!
fredag 10 februari 2012
Gos
när lille T sov i min famn idag!
Nu har jag packat. I morgon förmiddag lyfter jag! Tårar har runnit hos denna mor som kommer sakna sin pojk. Lite mesigt, jag vet. Pappan säger att han kan resa istället om jag inte tuffar till mig. Så nu är jag tuff. Not :)
Nu har jag packat. I morgon förmiddag lyfter jag! Tårar har runnit hos denna mor som kommer sakna sin pojk. Lite mesigt, jag vet. Pappan säger att han kan resa istället om jag inte tuffar till mig. Så nu är jag tuff. Not :)
Mår lite lätt illa.
Dels efter dagens kiropraktorbehandling, och dels inför resan. Jag brottas med känslor av svek mot Teo, ångest över att sakna honom, och svårigheten att förklara för honom varför jag åker bort och hur länge. Jag vet att han kommer ha det bra. Men jag då? Tänk om jag vill hem till honom! Nu gör jag det här. För hälsan. Men jag mår just nu lite lätt illa..
torsdag 9 februari 2012
Älskar mina killar
och kommer att sakna dom sjukt mycket. Pappan som kom hem med tulpaner igår och lille T som kramar mig och säger att han älskar mig. Jag är lyckligt lottad som har så fina killar.
Men. Jag ser fram emot att för första gången i mitt liv göra en alldeles egen resa. Bara jag. Yoga, behandlingar och böcker. Förhoppningsvis en gnutta frihet från smärta. Reflektioner, tänkande och skrivande. Inspiration, vila och sand mellan tårna. Värme..
Men. Jag ser fram emot att för första gången i mitt liv göra en alldeles egen resa. Bara jag. Yoga, behandlingar och böcker. Förhoppningsvis en gnutta frihet från smärta. Reflektioner, tänkande och skrivande. Inspiration, vila och sand mellan tårna. Värme..
onsdag 8 februari 2012
Vab
Feber, förkylning, öron- och ögoninflammation. Massa lek inomhus med Hoppetossa, lego, pussel mm. Hur tror ni lilla T känner efter ett par dagar? Rastlös!
För att råda bot på tristessen har vi ätit lunch på en liten indisk restaurang, som Teo älskar. (Där får man nämligen klubba efter maten). Mat i magen och frisk luft för att sedan bege oss hem i värmen igen för inomhuslek.
Fördelen med sjuk Teo: mys! Febern gör honom gosig och kramig, vilket passar bra inför min stundande resa. Tror det är första gången han suttit i mitt knä en hel film. Karlsson på taket. I och för sig var tydligen Karlsson läskig, så det kan ju bero på det också.
I övrigt är smurfarna det nya.
För att råda bot på tristessen har vi ätit lunch på en liten indisk restaurang, som Teo älskar. (Där får man nämligen klubba efter maten). Mat i magen och frisk luft för att sedan bege oss hem i värmen igen för inomhuslek.
Fördelen med sjuk Teo: mys! Febern gör honom gosig och kramig, vilket passar bra inför min stundande resa. Tror det är första gången han suttit i mitt knä en hel film. Karlsson på taket. I och för sig var tydligen Karlsson läskig, så det kan ju bero på det också.
I övrigt är smurfarna det nya.
söndag 5 februari 2012
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)