Efter några dagars intensiv värk trodde jag att promenader var kört. Att det skulle bli inomhuslek för min och Teos del länge framöver. Men så påminde jag mig själv om det där med nya kreativa lösningar... och bestämde mig för att åter igen trotsa smärtan.
Tanken var att vi skulle promenera ca 10 min bort till sjukhuset. Där skulle jag besöka provtagningen för nya sköldkörtel prover, och sen skulle vi promenera hem igen. (Har en svajande över- och underfunktion av sköldkörtel hormon vilket innebär nya prover var fjärde vecka.)
Promenaden dit gick riktigt bra och smidigt utan större besvär. Efter provtagningen kändes det så tråkigt att promenera hem igen då solen strålade och det var alldeles vitt ute! Med det i åtanke tog jag en omväg hem. En omväg som resulterade i en flygåkning för Teo och barnvagnen! Nä, jag trillade inte... utan jag tog en omväg hem som slutade med att jag i princip fastnade med vagnen då det inte var plogat där vi gick. Jag kämpade och slet med vagnen samtidigt som jag försökte njuta av solen, sjöutsikten & snön. I samma stund som jag insåg att jag inte skulle fixa det utan hjälp kom en byggjobbare traskande längs den snötäckta ängen. Han skrattade när han såg mig och förklarade att jag nog inte skulle kunna ta mig fram. No shit, sa jag och skrattade. Byggjobbaren tog ett tag om vagnen och tillsammans bar vi den och kämpade oss fram till skogsstigen där det blev fritt fram. Jag sa att det var härligt att stöta på snälla människor och han verkade uppriktigt glad och tacksam över det. Resten av vägen hem var smärtan som bortblåst. Jag sjöng för en skrattande Teo och vilt främmande människor hejade glatt på oss längs vägen!
Glädje smittar helt klart av sig...
och ibland blir det inte som man tänkt sig. Det blir bättre!
