Mina tankar går till Thailand... till Dylan och hans fru Morn.
Jag träffade Dylan förra året på Ko Lanta där han jobbade som yogalärare, och jag fick uppleva några av hans underbara yogaklasser.
Jag träffade aldrig Morn, men igår fick jag reda på att hon fått missfall och att dom förlorat sitt ofödda barn.
Jag bestämde mig för att jag ville skriva om det här på min blogg efter att jag läst de fina kommentarerna Dylan och Morn fick från deras vänner:
---------------------------------------------------------
"Although its hard for us to see the meaning behind these cruel twists of fate, find comfort in the fact that there is reason for everything..."
"All things for a reason all things in time, a lot of them a mystery to us..."
"Blessings to soul of your baby, may he return in your arms, and forever be felt in your heart..."
----------------------------------------------------------
Sedan Teo föddes har jag blivit extra känslig när det gäller barn.
Inte så konstigt kanske, nu när jag vet hur det känns att hålla sitt eget barn i sina armar...
Missfall har drabbat nära vänner till mig tidigare och jag blir lika ledsen varje gång jag hör att någon måste drabbas av detta så tragiska.
Jag skickar styrka till Dylan, Morn och deras familj, och jag fortsätter att fundera på varför livet kan var så orättvist ibland...
