Idag är en sån dag då jag kan börja gråta hur lätt som helst. För vad som helst. En dag med massa känslor. Man kan kalla mig gråtmild idag. Varför? Jo, för att jag är både glad och ledsen. Och lite krasslig. Ont i halsen, blä.
Igår var det återbesök på sjukhus med Teo. Det gick bra! Lilla baby T är inte så liten längre. Numera är han en redig klump på 8,3 kg. Han har gått upp bra i vikt sedan förra besöket, och detta pga sondmatningen plus ökad mängd mat via munnen. Teamet på sjukhuset ansåg att det verkar gå så bra att vi kan minska antalet timmar med sondmatning, så nu ska vi prova att koppla bort sonden 10 tim per dygn. Great! Det börjar nämligen bli jobbigt nu. Teo är så extremt rörlig... han vill inte vara stilla en sekund. Det ska krypas i soffan, rullas runt och klängas på mamma. Och nattetid, ja inte är han stilla då heller. Häromnatten när Teos pappa skulle fylla på mat i sondpåsen, ja då hade Teo rullat runt i sängen... sonden var virad tre varv runt magen och ett varv runt halsen! Han är aktiv baby T.
Efter besöket tänkte jag göra en snabb visit på avdelning Q 63, den avdelning vi "bodde" på under 6 veckors tid i somras. Säga hej till den underbara personalen som tog hand om oss. Visiten blev inte så snabb som jag planerat. Av tråkiga skäl. En vän jag lärt känna under vår tid på avdelningen, som också "bodde" där med sin son, de var tillbaka. Deras söta lilla son har blivit dålig igen, och det gjorde ont att höra att dom tvingas spendera sin tid på sjukhus igen. Det gör ont och jag blir så ledsen när barn inte bara kan få må bra. Vara friska små barn. Det var iaf härligt att få träffa dom igen, då jag planerat att hälsa på dom. Dock inte på avdelning Q 63.
Men jag är glad också. Fick ett härligt samtal i morse. En baby ska komma till världen! Mer om det snart...
Nu ska jag dricka mitt varma honungsvatten och försöka undvika att bli sämre i halsen...
Kram alla!
S.
