Dagen innan...

... min mammaledighet börjar på riktigt!

I snart 6 månader har Teo haft både sin mamma och pappa hemma. Det är med blandade känslor jag imorgon påbörjar min mammaledighet efter lång sjukskrivning.

Det ska bli skönt att klara mig själv även om jag fortfarande inte är "frisk" från mina fysiska problem. Jag är helt klart på bättringsvägen och varje dag känner jag mig starkare. Dock vet jag inte hur det kommer att bli när jag har fullt ansvar för Teo själv. Men det känns ändå som att det är på tiden. Vi kan inte båda vara hemma fram tills den dagen jag är helt fri från mina besvär. Dels pga. ekonomin och dels för att vi helt enkelt inte vet hur lång tid det kommer att ta innan jag är helt bra igen...

Jag funderar över hur jag ska fylla ut mina dagar. Jag trodde att jag skulle oroa mig mest över min värk och smärta, men istället funderar jag alltså på vad jag och Teo ska hitta på. Kanske beror det på att jag är begränsad just pga. min smärta... och för att jag är rädd för att bli uttråkad. Efter lång sjukskrivning och vila vill kroppen bara komma igång igen, men jag måste bromsa mig själv och öka långsamt. Och det är inte det lättaste. Speciellt inte när jag så oerhört mycket saknar hård träning och jobb. Dock älskar jag att vara med min Teo, och när jag tittar i min kalender inser jag att det nog inte kommer att bli några problem vad gäller saker att hitta på. Det är läkarbesök, sjukgymnastik, fikaträffar mm. inbokat. Så vi kommer nog att ha fullt upp Teo och jag! :)

Framsteg!

Idag rullade Teo runt från ryggläge till mage! Och gjorde även försök till att krypa!!! Lite lustigt med tanke på att jag skrev om det igår... att det kändes som att det inte är långt borta. :)

Fick dock stoppa honom eftersom han låg uppe på soffan i enbart blöja. Höjden från golvet och sonden som snurrades runt hans ben var i vägen för hans framsteg...

Sitter nu och jobbar lite med armband som ska visas (och förhoppningsvis säljas :) på min aNNa sofie höstvisning i Malmö om några veckor. Lyssnar på Anna Ternheim och regnet som smattrar mot rutan och njuter av gott ekologiskt kaffe. Baby T är i stan och hänger med pappa och hans kompisar...

Ikväll hoppas vi på fint väder så att vi kan bege oss till vårt favoritställe Kafé sjöstugan och kvällens latinofest! :)

Varning för långt inlägg... :)

Dagen började med lite rehabträning i form av vattengymnastik. Inte den formen av träning jag önskar att jag utövade i nuläget, men eftersom jag har bestämt mig för att gilla det jag kan göra, så gillar jag just nu all träning. (Och det känns just nu att jag rört mig... AJ!)

Efter träningen körde jag till sjukhuset för Teos återbesök. Teo himself var redan på plats, då hans pappa åkte dit under tiden jag tränade. Väl på sjukuset blev det vägning, omplåstring av den tejp som håller sonden på plats, samt provtagning.

Läkarna ville ta ett hormontest på Teo, och för att det skulle ge ett rättvist resultat var det viktigt att Teos syrahämmande medicin (nexium) togs bort fyra dagar innan provet. Dessutom var han även tvungen att fasta 8 timmar innan provtagning.

Jag kan säga att vi verkligen fasade för dagarna innan provtagningen... då vi anade att det skulle bli tufft för Teo utan medicinen som håller tillbaka hans kräkningar. De första dagarna gick det hyfsat bra och Teo kräktes inte mycket, det kom mest mindre "slemspottningar". Men sista dagen, dvs. igår, kräktes han ett par gånger. Han var irriterad, ledsen och besvärad av sina sura uppstötningar. Usch, vad vi kändes oss hemska som föräldrar som inte kunde trösta honom och ta bort hans besvär! Men det var bara att bita ihop och vänta tills idag innan vi kunde ge honom medicinen igen...

Provet togs alltså idag och ni kan ju gissa hur snabba vi var med att ge honom medicinen DIREKT efteråt! Och det dröjde inte många timmar innan Teo gav oss ett leende... :)

Nu är det bara att avvakta provsvaret. Nästa återbesök är om en vecka och då ska vi även få träffa Teos läkare och diskutera framtiden. Just nu är vi lite bekymrade och oroade för framtiden. Vi vet ju att reflux är något som kommer att stabiliseras ju mer Teo växer och blir stabilare, men ju mer han växer och utvecklas, desto mer mer rörlig blir han också. Och med sonden, matpumpen och matpåsen blir det ju mer och mer besvärligt, eftersom han gärna inte vill ligga ner. Han älskar att stå upp i knät och när man lägger honom ner försöker han resa sig upp igen! De få stunder han ligger på mage jobbar han som tusan med benen, så skulle han ligga mer på mage dröjer det nog inte länge innan han får fart och börjar krypa... :)

Enligt läkaren vi träffade förra återbesöket hade en operation varit gjord för längesen om vi hade bott i USA. Men nu gör vi ju inte det... och här i Sverige avvaktar man med operation så länge man kan på barn som är friska i övrigt och växer som dom ska. Så vi får vara glada att Teo är "ett friskt kräkbarn" som dom säger på sjukhuset, och hoppas att magmunnen mognar till sig snart...

Är jag skör?

Jag läste för några dagar sedan att människor som lever med kronisk smärta under lång tid är sköra. Jag började funderade på om det gäller mig.

Jag har levt länge med värk och smärta... men är jag skör?

Satt i bilen för en stund sedan på väg för att hämta tack-kort vi ska skicka till de som var med på Teos dop. På radion spelades Takidas nya låt och mina tårar börja rinna... Låten och texten gick rakt in i mitt hjärta! Mina tankar vandrade iväg till en familjemedlem jag förlorade för många år sedan. Jag har ingen aning om vad låten egentligen handlade om, men de sjöng om hur mycket man skulle ge för att få höra en person en gång till... och själv skulle jag ge vad som helst för att få höra min pappa en gång till. Att få visa honom sitt barnbarn, lille baby T! Mina tårar börjar åter igen rinna när jag inser att baby T aldrig kommer att få träffa sin morfar.

Funderar på att det jag läste kanske ändå stämmer. Att jag är skör...?

Inser också att det inte var första gången en av Takidas låtar får mig att blir gråtmild. Deras "Curley Sue" går även den rakt in i mitt hjärta, då den får mig att tänka på hur mycket min baby T betyder för mig. "I will love you til the day I die... "

Jo, jag är nog skör. Men om det beror på min värk, det vet jag inte. Kanske beror det på att jag är nybliven mamma... för vem är inte skör då. :)

I alla fall... idag kom alltså korten vi väntat på. Korten vi ska skicka som tack-kort till de som delade Teos dopdag med oss. Blev dock väldigt besviken... igen! Skickade tillbaka de första korten jag beställde då kvalitén blev urkass. Trodde det berodde på fotot, så jag beställde nya. Visade sig idag att det inte alls berodde på fotot, då de nya blev lite dåliga, även dom.

Jaja... vi vill få iväg korten och jag kan nog hålla på i evigheter med att prova nya foton tills jag blir helt nöjd. Så det får bli dessa.

Så ni underbara som var med på dopet... snart kommer lite halvkassa tack-kort via posten! ;)

Nu ska jag ut och prova min nya cykel. Den står just nu i vardagsrummet, då min älskade make precis kom hem med den. Som jag skrev i mitt förra inlägg... om man inte kan göra det man vill, (fightas, löpträna, cykla mountainbike etc.) så får man vilja det man kan!

Och just nu kan jag cykla en kortare stund på min nya damcykel! :)

Mitt mantra!

OM MAN INTE KAN GÖRA DET MAN VILL - FÅR MAN VILJA DET MAN KAN!

Vad kan passa mig bättre just nu än ett mantra som peppar mig till att VILJA GÖRA DET JAG KAN!

Alla som känner mig känner till min bakgrund. Min tid innan jag blev gravid och mamma till en liten Teo. Min tid då jag tränade mest hela tiden. Hårt. Och med klara mål.

Alla som känner mig vet också hur min kropp reagerade på att bli gravid. Hur min kropp inte längre kan träna mest hela tiden. Hårt.

MEN... jag kan träna lite grann. Jag kan göra vissa saker. Och jag kan göra det med klara mål.

Ett av målen är att få tillbaka en sund och välfungerande kropp utan smärta. Vad de andra målen må vara håller jag just nu för mig själv. Men jag kan avslöja att det finns mål. Och att jag kommer att nå dom! Så jag ska försöka... jag vet inte hur väl jag kommer att lyckas till en början... men jag ska försöka... att sluta älta och vara bitter över det jag inte kan göra. Över den träning jag inte kan utöva just nu.

Istället tänker jag försöka VILJA DET JAG KAN!

Och idag insåg jag att det faktiskt är ganska mycket... :)

Dagen i bilder...

En glad Teo i sitt babygym bland discokulor och annat kul!
Efter ett tag blev han trött och somnade... då passade vi på att titta på film. :)

Trevlig lördagkväll!

Förskola, viktuppgång och lite smärtfrihet...

"Förskola är en del av utbildningsväsendet och vänder sig till barn mellan 1 och 5 år. Förskolans uppgift är att bedriva pedagogisk verksamhet som främjar varje barns välbefinnande samt lärande och utveckling mot vissa specificerade mål, samt att möjliggöra för vårdnadshavare att studera eller förvärvsarbeta..." -Wikipedia.

Igår besökte vi en potentiell förskola åt Teo. I min värld kändes det tidigt att tänka på sånt nu när Teo bara är fem månader gammal, men ack så fel man kan ha. Vi fick nämligen veta att det inte är ovanligt att föräldrar sätter sina barn i kö till förskolan ganska snart efter att dom kommit hem från BB!

Nu har vi har i alla fall hittat en förskola som verkar passa oss. För det känns ju som att det är det som gäller. Att det ska passa oss som föräldrar. För man kan ju gärna inte fråga sin bebis vad den tycker. :)

Promenaden i förrgår blev ingen smärtkatastrof som jag var förberedd på. Dagen efter (igår) var jag på gymet tillsammans med min sjukgymnast, som tog mig igenom några väl valda övningar. Efteråt mådde jag toppen! Jag hade nästan (NÄSTAN) glömt hur bra man kan må efter ett träningspass, och även om det bara var ett kortare rehabiliteringspass så kändes det underbart att vara på gång igen. På gång mot ett bättre välbefinnande! Det är ju långt (extremt långt) kvar till den form jag varit i, men just nu känns det som att det kvittar. Just nu är jag bara glad över att jag överhuvudtaget kan börja träna! (Om man inte kan göra det man vill - får man vilja det man kan.)

Idag var vi hos BVC och vägde Teo. Han har gått upp 200 gram på åtta dagar - toppen! Efter det hängde vi lite på stan. Akupunkturbehandling för min del och därefter lunch, fika och lite shopping med grabbarna. På vägen hem blev det strul på t-banan, så det blev en längre bussfärd istället. Teo tittade med stora ögon på allt som skedde runtomkring honom. Väl hemma orkade han vara vaken i en halvtimme innan han tokdeckade i sin säng... :)

Trevlig helg!