all den värme och omtanke personalen utstrålar. Ofattbart.
Igår var det fest. En av patienterna fyllde 75. Hans bror, som också är här, önskade att vi alla skulle äta middag utomhus. En enkel önskan. En önskan som gav dom båda, och resten av oss, så mycket mer.
De rosa stolarna från förra inlägget ställdes i ring. I mitten ett bord dekorerat med en stor tårta och ljus. Ljus överallt i trädgården. En buffé av indisk fantastisk mat. Frukt, dryck och efterrätt. Magiskt. De bjöd på indisk sång. Kvinnorna var klädda i så vackra utstyrslar. Doktorerna var med och serverade mat. Ägaren och hans fru tog hand om oss alla, och hela personalstyrkan var med. Och igen, alla dessa ljus i kvällsmörkret. Wow.
Och vi skrattade. Några går fortfarande på diet pga deras Ghee rening. Sju dagar av Ghee (form av smör) och rissoppa. Dom suktade efter all god mat, och det skämtades om att tårtan bestod av Ghee och att buffén var rissoppa.
Vi som inte dietar, åt varsin liten bit tårta. Vi skrattade och frågade efter kaffe. Doktorn sa åt mig att äta mer mat, och efter skulle jag få medicin för min matsmältning. Det bjöd de andra på ännu mer skratt. Mitt i våra reningar och behandlingar bjöds vi på en magisk kväll. Min nya vän Anisa fick inte äta, men hon satt bredvid mig hela kvällen och uttryckte sin tacksamhet över att alla blivit så goda vänner här och att alla hjälper varandra att ta sig igenom de stundtals tuffa behandlingarna.
Det kommer att bli svårt att säga adjö till alla. Men min längtan efter Teo överväger den svårigheten...
