För ett år sedan fick jag en present. En underbar & vacker liten pojke. Klockan var 02.37 och jag hade kämpat i sexton timmar. Via akut kejsarsnitt tog läkarna ut honom. De höll honom och strök honom längs min kind, lät mig lukta på honom och känna hans hud mot min. Därefter togs han om hand av sin pappa medan jag fick återhämta mig efter operationen. Fem timmar senare rullades jag in på vårt rum. Där låg dom... tätt ihop på en säng och väntade på mig. Läkaren sa åt mig att jag kunde lyfta upp Teo på mitt bröst och jag minns att jag sa "får jag det?". Jag kunde inte riktigt fatta att han var min. Min Teo... pojken jag väntat på.
Det har varit ett händelserikt år. Ett år fyllt av gläjde, frustration, skratt, tårar, smärta, längtan och oro. Ett år fyllt av känslor. Sjukhus. Rehab. Kräkningar. Sond. Oro, oro och ännu mer oro. Ett år som inte riktigt blev som vi trodde. Ett år som kanske blev bättre. Vi har till största delen varit tillsammans. Hela familjen. Vi har kommit varandra närmre. Och framförallt har Teo fått en relation till sin pappa jag tror få söner och pappor har vid denna ålder. På grund av mitt tillstånd har Teos pappa intagit mammarollen medan jag haft papparollen. (Om man nu kan dela in föräldraskapet i roller). Tagit hand om Teo när jag haft ont. Tagit hand om mig när jag haft ont. Kärleken jag känner till Teos pappa är enorm. Ungefär som kärleken till Teo själv. Obeskrivlig. Stor. Villkorslös...
Mitt första blogginlägg skrevs fredag den 10 april.
"Du tog mig i självklar besittning från det ögonlick jag hörde ditt skrik. När du sedan låg på mitt bröst första gången var det som en självklarhet att du skulle komma till just oss. Att älska dig är det lättaste som finns. Att vara arg på dig är också det lättaste som finns. Just därför blir banden mellan oss båda så starkt... Tack för att du kom till just oss! Att du vänder upp och ner på just våra liv! Fortsätt vara sådär söt, stark, jobbig, finurlig och underbar! Mamma kommer alltid älska dig... "
-------------------------------------------------------------------------
I ett år har jag bloggat. Delat med mig av mina dagar med baby T. När han blir större ska han få alla texter jag skrivit. En samling texter skrivna av hans mamma, där han kan få läsa om mina känslor, tankar och våra dagar tillsammans. Läsa om sin utveckling. Det är min gåva till min son. Något han kan ta fram när han blir äldre. Jag kan inte tänka mig en finare gåva än det...
Vi älskar dig baby T!
