Trots

"Akta på dig mamma!" (Här kan man bli påkörd av en trehjuling om man inte aktar sig)

"Jag måste köpa BAJS, ge mig pengar!" (Ingen kommentar till denna)

"NEJ! NEJ!" (Och här slängs det lite mat och annat i luften)

"ÄPPELJUICE! INTE VATTEN! HA JUICE I MUGGEN!" (Här flyger muggen iväg)

"Måste ha byxor!" (Här vägras det gå i endast blöja trots hög feber)

Så här kan det låta hemma hos oss. Vår trotsiga tvååring är igång och visar vad han vill. Leka själv är inget alternativ... vi ska vara med honom och han ska helst bestämma leken. Annars dras det i kläder och klagas högt. Varvat med denna trots är han en ängel och pussas och kramas och uppför sig som en ljuvlig unge. Precis som de flesta barn är antar jag. Lite gulliga, och lite trotsiga. Det hör väl liksom till. Som Katerina Janouch säger "Vid två år stiger vi in i nej-sägarnas värld", " Det är nästan som en kärleksaffär mellan barnet och nejet".

Hur som.

Imorgon drar jag iväg med en vän till Gotland. I fyra dagar är det hon och jag. Gotlands ljuvliga sydvästra delar (som jag antar är ljuvliga, jag har ju ännu inte varit där) och ett gäng andra yogisar. Vi ska bo i en skola från 1800-talet. Vi ska yoga. Meditera. Äta vegetarisk mat. Njuta av tystnaden. Inget trots överhuvudtaget....

Åh vilken semesterkänsla

jag burit på ända sedan förra helgen... Först Gotland och sen fem lediga dagar tillsammans i vårt nya hem och vår nya trädgård som börjar bli riktigt ljuvlig och användbar. Gräset har växt upp, och till skillnad från vad jag trott från början kan vi nu t.o.m gå på det. Jag som trodde att vi skulle behöva vänta till typ slutet på sommaren har nu kunnat känna nyvuxet gräs mellan tårna. Och ännu bättre, Teo har kunnat springa lös som en hundvalp utan att en vuxen som jagat honom i hopp om att han ska lämna gräset att växa i fred. Nej, skön semesterkänsla har jag haft (och har ännu) och dessa dagar har ägnats åt sol, odlingslådor, bad för Teo i trädgården, bus på grannbarnens studsmatta (jag står fortfarande fast vid att vi inte ska köpa någon), fika med vänner och mycket mycket socker. Alldeles för mycket socker. Idag söndag hade vi planerat att spendera hos våra vänner på Resarö. Det gjorde vi också, om än något kortare än vi hoppats på. Vi bjöds på delikata hamburgare och barnen lekte så fint... tills Teo kröp upp i min famn strax efter sex, kokhet om pannan, och bönade och bad om att få sova. Han ville att mamma skulle lägga honom i vagnen så han kunde få sova. Eller så föreslog han att vi kunde gå in i våra vänners hus och sova. Vi hade ingen vagn med oss, och det kändes inte schysst mot vårt lilla gryn att lägga honom i våra vänners sängar, så vi körde hem. Mätta och belåtna med förhoppningar om att kunna umgås och prata längre nästa gång. Nu är det ju sommar, och jag kommer att få träffa i alla fall en av vännerna på Resarö en gång i veckan, då hon kommer hem till mig för att yoga på mitt trädäck. Ser fram emot det, och hoppar nu i varmt bad med förhoppningar om att min frusna och febriga kropp ska värmas upp inför tidig sänggång. Japp, inte bara lilla grynet fick feber, utan även grynets mamma. Kram på er, hörs snart igen!

Man kan se lustig ut

när man är ute och odlar, men vad gör man när
man måste skydda sig mot solens starka strålar :)

Några bilder från vår weekend

Båtresan gick över förväntan...
både för Teo som gillade vattnet och mamma som var något skraj
(båtar är inte min kopp av te)Teo framför godisbutiken i Pippi filmerna
En del av ringmuren längs havet

Porten där Pippi red in i staden

Svårt att inte bli förälskad i dessa kullerstensgator... Kändes som hemma :)

Baksidan av "vårt" hus,
vi hade rummet näst längst upp med utsikt över havet


Teo väntar på saffranspannkaka

Havsutsikt från vårt rum
Visar lite fler bilder en annan dag...

Det var iaf en härlig weekend och kärlek vid första ögonkastet. Skulle gärna kunna tänka mig att bo ett tag på denna ö i framtiden. En dröm om att driva en yogastudio på ön väcktes till liv och verkade inte vara en helt ovälkommen idè hos maken. Vi har ju många drömmar vi vill uppfylla, och Gotland är definitivt även med på den listan från och med nu :)

Lycka

Längs Visbys 11 m höga stadsmur fick Teo utlopp för allt spring i benen!
Vi har haft det toppen. Fler bilder snart...

Teo har knäckt cykelkoden

För 1 år sedan tog jag denna bilden...

SAKNAD. Vansinnig saknad. Så mycket att jag lagt upp fototavlorna på min bästa vän på vinden. Hoppas dom kommer upp på väggen snart. Ett år läker inte sår. Måste ge det mer tid...

Älskar dig min fina King!!!