Åh vilken semesterkänsla

jag burit på ända sedan förra helgen... Först Gotland och sen fem lediga dagar tillsammans i vårt nya hem och vår nya trädgård som börjar bli riktigt ljuvlig och användbar. Gräset har växt upp, och till skillnad från vad jag trott från början kan vi nu t.o.m gå på det. Jag som trodde att vi skulle behöva vänta till typ slutet på sommaren har nu kunnat känna nyvuxet gräs mellan tårna. Och ännu bättre, Teo har kunnat springa lös som en hundvalp utan att en vuxen som jagat honom i hopp om att han ska lämna gräset att växa i fred. Nej, skön semesterkänsla har jag haft (och har ännu) och dessa dagar har ägnats åt sol, odlingslådor, bad för Teo i trädgården, bus på grannbarnens studsmatta (jag står fortfarande fast vid att vi inte ska köpa någon), fika med vänner och mycket mycket socker. Alldeles för mycket socker. Idag söndag hade vi planerat att spendera hos våra vänner på Resarö. Det gjorde vi också, om än något kortare än vi hoppats på. Vi bjöds på delikata hamburgare och barnen lekte så fint... tills Teo kröp upp i min famn strax efter sex, kokhet om pannan, och bönade och bad om att få sova. Han ville att mamma skulle lägga honom i vagnen så han kunde få sova. Eller så föreslog han att vi kunde gå in i våra vänners hus och sova. Vi hade ingen vagn med oss, och det kändes inte schysst mot vårt lilla gryn att lägga honom i våra vänners sängar, så vi körde hem. Mätta och belåtna med förhoppningar om att kunna umgås och prata längre nästa gång. Nu är det ju sommar, och jag kommer att få träffa i alla fall en av vännerna på Resarö en gång i veckan, då hon kommer hem till mig för att yoga på mitt trädäck. Ser fram emot det, och hoppar nu i varmt bad med förhoppningar om att min frusna och febriga kropp ska värmas upp inför tidig sänggång. Japp, inte bara lilla grynet fick feber, utan även grynets mamma. Kram på er, hörs snart igen!