Detta klipp på youtube har haft 7 215 599 visningar hittills.
Jag tror att jag och Teo står för hälften av dom visningarna...
Om och om igen tittar vi på en liten grön figur i kalsonger som skuttar omkring och sjunger att han är en godisbjörn. Teo skrattar, diggar och gungar med hela kroppen! :)
Första "dagisdagen" var en pannkaksbit. I en timme satt vi och pratade tillsammans med två andra barn med respektive föräldrar, samt två pedagoger. Imorgon utökar vi besöket med en halvtimme, och först på fredag är det dags att vinka adjö. Buhu.
måndag 1 mars 2010
söndag 28 februari 2010
Dagen D är här...
Det är dags. Det är inte längre några några veckor kvar...
Dagen DAGIS är här. Imorgon är det första inskolningsdagen.
Wish me luck! För jag tror att det är jag som behöver det.
Inte Teo. Jag. En mamma med separationsångest...
Dagen DAGIS är här. Imorgon är det första inskolningsdagen.
Wish me luck! För jag tror att det är jag som behöver det.
Inte Teo. Jag. En mamma med separationsångest...
onsdag 24 februari 2010
Mitt gräs är grönt. Bring it on!
Jag jagade den perfekta tillvaron. En glädjefull tillvaro utan negativa inslag. Försökte stöta bort det icke positiva. Identifierade mig med mitt yrke. Mina fysiska och arbetsmässiga mål och intentioner.
Plötsligt drogs mattan bort under mina fötter. Platt fall. Vem var jag nu, utan mitt yrke, utan mina fysiska prestationer?
Jag läste en text igår, av en yoga snubbe som befann sig i Indien. Han skrev att luften var fylld av ett lugn. Att fastän det kan te sig att indierna lever ett kaotiskt liv, så har de ett lugn som vi saknar här i väst, och att det lugnet grundar sig i acceptans. En acceptans till allt som kommer till dom. Utan att pusha det ifrån sig.
I somras, under tiden vi befann oss på Astrid Lindgrens barnsjukhus, deltog jag i en webbaserad utbildning som hette Värkstaden. Syftet med utbildningen var att få deltagarna att acceptera sin värk och lära sig leva med den. Leva med den. Inte identifiera sig med den. Inte låta den uppfylla hela tillvaron. Jag hoppade av utbildningen efter första delkursen. Kunde inte acceptera min situation. Ville inte acceptera. Varför skulle jag acceptera smärta? Jag vet ju hur mitt liv utan smärta såg ut. Varför skulle jag acceptera annat än det livet?
Jag sökte. Vägrade acceptera min tillvaro. Tänkte ständigt på allt jag ville göra. På allt jag gjorde innan. Innan jag hade ont. När jag kunde jobba och träna. Trodde att alla andras gräs var grönt. Att alla andra utan smärta var lyckliga. Fria. Jag sökte. Visste inte efter vad.
"Om vi observerar vårt sinne kan vi se att alla negativa fysiska och verbala handlingar härstammar från negativa tankar". -Atmashanti.
Jag har slutat söka. Min kropp är inte hel. Min själ är inte hel. Men jag mår bra. Har en harmonisk balans. Jag möter mig själv. Möter det som sker. Öppnar upp mitt medvetande. Skapar möjligheter med det negativa. Tillåter mig själv att må bra. Må dåligt. Slutar skapa begränsningar i mitt medvetande. Mitt gräs är grönt. Bring it on!
"Med vissa yogaövningar öppnar jag upp direkt. Det är som att ta fram en kloakborste och rensa". - Jona Dahlqvist.
Kunde inte sagt det bättre själv. Yoga är magiskt.
Jävlar säger jag bara... vilken känsla det är att släppa taget.
Plötsligt drogs mattan bort under mina fötter. Platt fall. Vem var jag nu, utan mitt yrke, utan mina fysiska prestationer?
Jag läste en text igår, av en yoga snubbe som befann sig i Indien. Han skrev att luften var fylld av ett lugn. Att fastän det kan te sig att indierna lever ett kaotiskt liv, så har de ett lugn som vi saknar här i väst, och att det lugnet grundar sig i acceptans. En acceptans till allt som kommer till dom. Utan att pusha det ifrån sig.
I somras, under tiden vi befann oss på Astrid Lindgrens barnsjukhus, deltog jag i en webbaserad utbildning som hette Värkstaden. Syftet med utbildningen var att få deltagarna att acceptera sin värk och lära sig leva med den. Leva med den. Inte identifiera sig med den. Inte låta den uppfylla hela tillvaron. Jag hoppade av utbildningen efter första delkursen. Kunde inte acceptera min situation. Ville inte acceptera. Varför skulle jag acceptera smärta? Jag vet ju hur mitt liv utan smärta såg ut. Varför skulle jag acceptera annat än det livet?
Jag sökte. Vägrade acceptera min tillvaro. Tänkte ständigt på allt jag ville göra. På allt jag gjorde innan. Innan jag hade ont. När jag kunde jobba och träna. Trodde att alla andras gräs var grönt. Att alla andra utan smärta var lyckliga. Fria. Jag sökte. Visste inte efter vad.
"Om vi observerar vårt sinne kan vi se att alla negativa fysiska och verbala handlingar härstammar från negativa tankar". -Atmashanti.
Jag har slutat söka. Min kropp är inte hel. Min själ är inte hel. Men jag mår bra. Har en harmonisk balans. Jag möter mig själv. Möter det som sker. Öppnar upp mitt medvetande. Skapar möjligheter med det negativa. Tillåter mig själv att må bra. Må dåligt. Slutar skapa begränsningar i mitt medvetande. Mitt gräs är grönt. Bring it on!
"Med vissa yogaövningar öppnar jag upp direkt. Det är som att ta fram en kloakborste och rensa". - Jona Dahlqvist.
Kunde inte sagt det bättre själv. Yoga är magiskt.
Jävlar säger jag bara... vilken känsla det är att släppa taget.
torsdag 18 februari 2010
onsdag 17 februari 2010
Välkommen till världen
Hugo Jonathan!
En liten kille är född. Ännu en liten kille i vänskapskretsen. Massa små små söta killar som kommer att bli så stora och förhoppningsvis leka med varandra. Om några år är månaderna som skiljer dom åt utsuddade... utan innebörd. Då är dom jämlika. =)
Att bli mamma är stort. Häftigt. Aldrig har jag älskat som jag gör nu. Villkorslöst. Utan begränsningar. Kravlöst. Varje del av mig är fylld med kärlek till min baby T. Ibland känner jag mig sorgsen... tänker på hur jag ska kunna skydda den lilla underbara människa från världen. Vår stora värld fylld av ondska. Jag känner en beskyddarinstinkt som ibland fyller mig till den gräns att jag blir alldeles matt. Ingen kan sätta min tillvaror i rubbning så som baby T.
Nu är det din tur L. Din tur att få uppleva denna mamma-värld som kommer att sätta ditt liv i gungning. En härlig gunga... men som ibland kan snurra lite för fort och gunga lite väl mycket. Som t.ex. om ens barn blir sjukt, eller om saker och ting bara inte flyter på så som du önskar. Då jävlar gungar det. Men till slut stannar gungan... och då är du stark. Du kan ta dig an det underbara, härliga och coola i att det är du som har satt den där lilla människan till världen. Han är din. Och ingen kan vara hans mamma bättre än du. Ingen kan älska honom lika mycket som du. Låt kärleken växa fram i sin egen takt. Låt din resa bli din och inte som någon annans. Välkomna skratt, tårar, ilska, glädje och förtvivlan. Lyssna på ditt hjärta, vad som är rätt för dig och ditt barn. Då kommer kärleken ta ditt hjärta i besittning... och du känner vad som är rätt för just er.
En liten kille är född. Ännu en liten kille i vänskapskretsen. Massa små små söta killar som kommer att bli så stora och förhoppningsvis leka med varandra. Om några år är månaderna som skiljer dom åt utsuddade... utan innebörd. Då är dom jämlika. =)
Att bli mamma är stort. Häftigt. Aldrig har jag älskat som jag gör nu. Villkorslöst. Utan begränsningar. Kravlöst. Varje del av mig är fylld med kärlek till min baby T. Ibland känner jag mig sorgsen... tänker på hur jag ska kunna skydda den lilla underbara människa från världen. Vår stora värld fylld av ondska. Jag känner en beskyddarinstinkt som ibland fyller mig till den gräns att jag blir alldeles matt. Ingen kan sätta min tillvaror i rubbning så som baby T.
Nu är det din tur L. Din tur att få uppleva denna mamma-värld som kommer att sätta ditt liv i gungning. En härlig gunga... men som ibland kan snurra lite för fort och gunga lite väl mycket. Som t.ex. om ens barn blir sjukt, eller om saker och ting bara inte flyter på så som du önskar. Då jävlar gungar det. Men till slut stannar gungan... och då är du stark. Du kan ta dig an det underbara, härliga och coola i att det är du som har satt den där lilla människan till världen. Han är din. Och ingen kan vara hans mamma bättre än du. Ingen kan älska honom lika mycket som du. Låt kärleken växa fram i sin egen takt. Låt din resa bli din och inte som någon annans. Välkomna skratt, tårar, ilska, glädje och förtvivlan. Lyssna på ditt hjärta, vad som är rätt för dig och ditt barn. Då kommer kärleken ta ditt hjärta i besittning... och du känner vad som är rätt för just er.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)