Jag får sova.
Jag omger mig med saker jag tycker om.
Jag omger mig med människor jag tycker om.
Yoga & meditation.
Musik.
Böcker.
Skog & vatten.

Med mera, med mera...

Jag har mer än en gång fått frågor gällande hur jag kan vara så positiv. Hur jag orkar hålla humöret uppe trots allt vi gått igenom. Trots smärtan som fortfarande finns med mig, dygnet runt. Hur jag hela tiden kan vara så glad.

Först och främst... jag är inte glad hela tiden. Jag gråter. Jag är ledsen. Jag orkar inte hela tiden. MEN... jag har ju Teo. Och pga honom kan jag inte lägga mig platt och tycka synd om mig själv. Jag kan inte bara ge upp eller sitta och älta. Jag måste kämpa vidare... om inte för honom så för mig själv.

Sen är det ju faktiskt också så att jag mestadels ÄR glad! Trots allt. Allt blir ju mycket roligare då! Till och med Teos pappa har sagt att "jag är bra på att mörka smärtan". Men jag mörkar inte. Den finns där. Hela tiden. Ibland lite mer, ibland lite mindre. Men jag tänker inte låta den ta över mitt liv. Det finns ju så mycket mer. Allt det där jag tycker om. Yoga, leka med Teo & King, umgås med vänner & familj, titta på vackra saker som sprider en skön och behaglig känsla och atmosfär. (Som lamporna på bilden.) Jag är inne i en utrensningperiod. Både mentalt och materiellt. Allt som inte direkt betyder något åker ut! Kvar finns vårt bröllopsfat, en fin lykta vi fick som gåva när Teo föddes, ljus i favoritfärger, tavlor vi köpt av en konstnär i Thailand, foton på Teo och vårt fadderbarn i Bolivia, Buddhastatyer mm. Sånt som ger bra energi och påminner oss om bra saker!

Jag tror att om vi tillåter oss själva att vara ledsna ibland. Att gråta. Visa känslor. Då får vi så mycket tillbaka... och då är det lättare att nästan alltid vara glad. Att försöka vara positiv. Se allt som vi har och vara tacksamma för det! Lite ironiskt var det när en vän påpekade att det är Teo som grunden till mycket smärta och ändå är det han som gör att smärtan går att uthärda. Ja, lite komiskt faktiskt... tur att han är så söt och underbar och strålar som en sol hela dagarna. Det gör mitt liv mycket roligare och gladare och jag är så tacksam för den lille piggelinen!

Vad gör dig glad? Vad är du tacksam för?

Tillåter du dig själv gråta ibland?

Rensa kroppen på känslor och tankar?

Och just det ja...

Teo står numera upp utan att hålla i sig. Inga fler steg sedan dagarna innan julafton, men nu står han stadigt på egna ben. :)

Och idag har han sagt "ma-pa". Kluven, eller bara ett försök att glädja oss båda...

Ibland blir det inte som man tänkt sig.

Kom precis hem efter en stärkande promenad.

En promenad som till en början inte ens existerade i min sinnevärld,

men som blev av och slutade bättre än väntat.

Efter några dagars intensiv värk trodde jag att promenader var kört. Att det skulle bli inomhuslek för min och Teos del länge framöver. Men så påminde jag mig själv om det där med nya kreativa lösningar... och bestämde mig för att åter igen trotsa smärtan.

Tanken var att vi skulle promenera ca 10 min bort till sjukhuset. Där skulle jag besöka provtagningen för nya sköldkörtel prover, och sen skulle vi promenera hem igen. (Har en svajande över- och underfunktion av sköldkörtel hormon vilket innebär nya prover var fjärde vecka.)

Promenaden dit gick riktigt bra och smidigt utan större besvär. Efter provtagningen kändes det så tråkigt att promenera hem igen då solen strålade och det var alldeles vitt ute! Med det i åtanke tog jag en omväg hem. En omväg som resulterade i en flygåkning för Teo och barnvagnen! Nä, jag trillade inte... utan jag tog en omväg hem som slutade med att jag i princip fastnade med vagnen då det inte var plogat där vi gick. Jag kämpade och slet med vagnen samtidigt som jag försökte njuta av solen, sjöutsikten & snön. I samma stund som jag insåg att jag inte skulle fixa det utan hjälp kom en byggjobbare traskande längs den snötäckta ängen. Han skrattade när han såg mig och förklarade att jag nog inte skulle kunna ta mig fram. No shit, sa jag och skrattade. Byggjobbaren tog ett tag om vagnen och tillsammans bar vi den och kämpade oss fram till skogsstigen där det blev fritt fram. Jag sa att det var härligt att stöta på snälla människor och han verkade uppriktigt glad och tacksam över det. Resten av vägen hem var smärtan som bortblåst. Jag sjöng för en skrattande Teo och vilt främmande människor hejade glatt på oss längs vägen!

Glädje smittar helt klart av sig...
och ibland blir det inte som man tänkt sig. Det blir bättre!

Såhär...

... vill jag att det ska se ut i mitt vardagsrum.

Ett litet krypin där man kan mysa, prata & dricka te.

Skapa fina stunder med sina nära & kära.

(Vadå? Sitta i en kokosnöt, säger Teos pappa bakom min rygg.

Tror inte han gillar idén lika mycket som jag...)

Idag har baby T börjat visa antydningar till att säga mamma.

Mmmm vad jag e nöjd.

Det är inte bara pappa som gäller längre... :)

En liten vänskapshyllning...

"Vänskap är en typ av social relation, i vilken de båda parterna hyser ömsesidig tillit till varandra" - Wikipedia

Dagarna har fortsatt i vänskapens tecken och just nu känner jag en enorm glädje och tacksamhet.

Under julen spenderade vi tid med familj och vänner. Nära & kära som bor på annan ort och som vi inte träffar så ofta som vi vill och har möjlighet till. Människor som betyder så oerhört mycket, men som man oftast tar för givet.

Igårkväll hade vi besök av Teos faddrar. Två underbara personer som betyder så mycket. Nio års vänskap som har vuxit till att bli något väldigt betydelsefullt och absolut. Det blev middag och lek med barnen, men även tid för mig och Teos gudmor att sitta ner ensamma och bara prata. Något vi inte gjort särskilt mycket tidigare, då det oftast blivit att man umgås hela familjerna tillsammans. Men igår fick vi tid för oss själva.... och skratt varvades med tårar och det vara alldeles underbart! Vi båda befinner oss på samma punkt i livet och det kändes så skönt att kunna dela våra känslor med varandra. Stötta. Skratta. Gråta. Dricka te.
Ja, det var härligt och nästan lite magiskt... :)

Även idag har inneburit en vänskapens dag. Min goa vän A och hennes söta son och hund har varit här några timmar. Lek med barnen, mat, te drickande och samtal. A är en vän jag lärde känna för tre år sedan och även där har en vänskap vuxit fram. Vi har så mycket gemensamt förutom barn i samma åldrar, så som åsikter och intressen. Sådär så att det nästan är för bra för att vara sant. Paulo Coelho säger att "själen tycker om vackra saker" och det är något både jag och A delar. Det själsliga, andliga och "yogiska"... :)

Idag inser jag vilken skatt det är med vänner. Vilken betydelse alla har. Vänner sedan lång tid tillbaka på annan ort. Vänner här i Stockholm.

TACK för att ni är mina vänner och för att ni finns där i både glädje & sorg!

Och så världens största grattis och massvis med kramar och pussar till en av dessa goa vänner som igår blev mamma till en liten pojke!!!

Tänder, vänner och vinkningar...

... är vad de senaste dagarna handlat om.

Otvunget soft häng med härliga goa vänner... finns det nåt bättre?

Ja, möjligtvis att baby T börjat vinka. Hur gulligt som helst! Häromdagen ställde han sig upp vid tv-bänken, vände sig om och vinkade till sin mamma & pappa som satt i soffan. Dagen efter, på morgonen frågade jag Teo, "kan du vinka?"... och jo, han vinkade glatt med sin söta knubbiga lilla hand. Som vanligt blir man sådär löjligt glad och stolt, precis som om det är första gången i världen ett litet barn vinkar. Men det är ju MITT barn, och då blir det sådär löjligt och mesigt som det säkerligen också blir hos alla andra "förstagångsföräldrar"... :)

Igår kväll var första gången Teo grät i sisådär 10 minuter i sträck. Den annars så glada piggelinen (som han kallas av mormor och gammelfarfar :) ville inte somna och grät. Efter ca tio minuter somnade han, men vaknade igen efter en liten stund. Grät en skvätt och fick vara uppe och mysa framför tv´n. Somnade efter en stund och vaknade idag upp med ett leende och en liten tand! Vi som trodde att helvetet skulle bryta lös när det var tänder på G fick uppleva en lite kinkig kväll... så nu är vi nöjda och glada och hoppas att det inte blir värre än så här för lille T när det vankas fler tänder.

I eftermiddag blir det ännu mer härligt umgänge med goa vänner. Teos underbara faddrar plus son (vår gudson) kommer på besök och det ser vi fram emot!

Men först ska det fixas lite med aNNa sofie´s hemsida. Den är under uppdatering då jag beslutat mig för att göra om alla texter från engelska till svenska, plus att en ny återförsäljare är på gång! Alla pärlor, verktyg, trådar, garnbollar mm. ska även packas ner och flyttas till min nya ateljé (typ verkstadslokal, men ateljé låter bättre) som jag förhoppningsvis snart får tillgång till. Då ska Teo få eget rum och jag ska få inreda nytt sovrum, barnrum och ateljé! Dock får det nog bli att jag pekar och pappan fixar med tanke på min status... :(

Varning för långt & uppdaterande inlägg...

Minns ni skeppsbrott? Det gör i alla fall jag. Från skoltiden, när man var liten... och i vuxen ålder i form av militär femkamp med dess hinderbanor, både på land och i vatten. Åh, vad jag älskade skeppsbrott! Nu får jag återuppleva det igen, fast i en annan form.
I mitt vardagsrum. Överallt på golvet ligger det grejer utspridda. Lådor, gåvagn och annat som Teo tar stöd vid för att ta sig vidare till nästa grej. Väl framme vid soffan och soffbordet går han runt runt runt, fram och tillbaka. Och sen börjar det om. Allt med ett leende på läpparna! Lille baby T vill börja gå själv och det är med glädje jag och pappan sitter i soffan, smuttandes på varsin kaffe, och tittar på varandra & vår son med ett leende även på våra läppar.

Två dagar innan julafton tog Teo sitt första steg. Dagen innan julafton tog han tre steg. Några steg, och sen föll han.... det är så gulligt och vi blir sådär löjligt stolta över vår son.

Vad gör Teo mer nuförtiden? Jo, han säger "pappa pappa pappa" upprepade gånger. Oj, vad den lille killen älskar sin pappa. Igår när jag nattade honom började han gråta och sa "pappa". Lite ont gjorde det i mitt hjärta, men jag gav honom en puss och sedan somnade han. Mamma går nog bra ändå... :)

Vad mer? Han bläddrar i böcker själv när vi läser. Eller läser och läser, pekar kanske är mer korrekt. Med sitt lilla vänstra pekfinger tar han tag i nästa blad och vänder. Helt ointresserad av vad jag berättar om bilderna. Teo vill bara vända blad. Vända och skratta.

Något mer? Ja, det skulle nog vara det enormt söta han gör varje gång vi sätter på musik eller börjar klappa händerna. Då börjar den söta lilla solskensungen (som en av mina bästa vänner kallar honom) gunga i takt... han ställer sig upp, tar tag i bordskanten och börjar digga. Gärna med huvudet också. Så det där med dansbandsmusik är glömt, nu är Bruce Springsteen helt okej. Det går visst bra att digga till. Och helst när mamma och pappa klappar händerna till... och ni kan ju gissa att för min del är det helt okej att göra detta en hel dag. Häromdagen gick Bruce "Born to run" från 1975 varm en hel dag.
Helt okej... :)

Vad gäller julafton och nyår har det varit lugnt och harmoniskt för vår del. Teo var inte rädd för tomten... nog mer skeptisk. Och han var mer intresserad av allt papper och alla snören än själva julklappen. Precis som alla andra små barn kan jag tro. Ändå envisas vi med att köpa julklappar till dom små... tur att vi fick en massa bra praktiska grejer till honom. Det blev liksom julklappar till oss trots att det stod Teos namn på. :)

Nyår blev också en lugn tillställning i hemmets lugna vrå. Med en rädd King och nyfiken Teo kurade vi ihop oss i en kram vid tolvslaget...

Idag har jag väldigt ont i kroppen. En av dom sämsta dagarna på länge. Och då har jag ändå haft väldigt ont sista tiden. Men då jag bestämt mig för nya kreativa lösningar på mina problem trotsade jag smärtan och gav mig bestämt iväg på yoga i morse. Torkade tårarna vid frukostbordet (Teos frukost, ingen mat för en yogis två timmar innan passet :) och rullade iväg på cykeln i ett snöigt och vintrigt Stockholm.

Inne i yogasalen har jag hittat hem. Mitt andra hem. Det brukade vara brottarmattan... militära femkampen. Nu är det yogan...

Istället för att förbanna mig över det jag gått igenom tänker jag finna lösningar för att må bra. Utsätta mig för riskerna. Förändra mig själv...

Ha en mysig lördagkväll, god fortsättning och kram från oss!