Det finns många som jag där ute. Många som lider av smärta som inte syns. Såg ett reportage på tv 4 söndagsmorgon för ett tag sedan där dom pratade om just det. Smärta som inte syns. En kille sa att han önskade att man kunde sätta bandage och gips på hans smärta, så att folk kunde se att han har ont, se hans smärta och ta honom på allvar. Jag tyckte synd om honom. För jag förstår honom. Och många säger att dom förstår, men jag undrar om dom verkligen gör det. För att leva med smärta dagligen sliter ganska hårt, men trots det kan man ju inte gå runt och gråta och skrika hela dagarna. Man lär sig liksom att leva med smärtan, och då syns den ännu mindre. Då tror folk att man inte har så ont längre, för man är ju så glad ändå. Och ja, jag är en av dom som oftast är väldigt glad ändå, för jag har ju liksom lärt mig att leva med smärtan lite grann. Blivit lite kompis med den och lärt mig hantera den. Men ibland brister det och det gör för ont. Att vakna varje morgon med huvudvärk efter att ha blivit slagen i huvudet pga. ett yrke man valt och fortfarande älskar, och ändå se dagen som en bra dag, det är något man kan lära sig. I mitt fall har yogan lärt mig mycket. Yogan lär mig att se på livet på ett glädjefullt sätt och lär mig hantera det som finns inuti mig. Det där som inte syns. Men ibland brister det och det gör för ont. Då önskar jag att smärtan kunde synas. Att jag som den där killen sa, önskar att jag hade bandage och gips så att folk kan se att jag har ont. Inte för att jag vill ha medlidande. Inte för att folk ska tycka synd om mig. För tycka synd kan man göra själv. Nej, för att få ökad förståelse. Har träffat en och annan läkare som sagt saker som "du Sofie, med lite jävlar anamma ska det nog bli bra ska du se", och inte sällan har jag fått höra "men du ser ju inte ut att ha så ont, du ser ju så glad ut". Ja, jag är glad. Men jag kan fanimej ha ont för det. Eller måste man skrika högst för att ha mest ont? För många kanske jävlar anamma skulle behövas. Men jävlar anamma är det sista jag saknar. Jävlar anamma har jag lärt mig efter fjorton års elitbrottning och ett tufft yrke. Nä, mer förståelse för folk med smärta som inte syns. Eller så kanske vi ska sätta bandage på oss...
Så, då har jag fått skriva av mig lite :) Trevlig helg underbara vänner och familj! Imorgon när vi vaknar ska vi överraska vår lille goding med paket och tårta!!
