... finns där ute! Och idag stötte jag på en av dom.Jag har varit (är) kritisk till en del människor och blir jävligt arg när folk inte respekterar att man har barnvagn på vissa ställen. Ett av dom ställena är tunnelbanan. Folk har noll respekt över att man behöver han barnvagn med sig när man har ett litet barn som inte kan gå själv. Flyttar inte sig. Bokstavligt talat klättrar över barnvagnen. Man är helt enkelt i vägen. Vagnen är i vägen och det är no mercy som gäller om man över huvudtaget ska kunna ta sig fram.
Jag minns även när jag var gravid och skulle åka tunnelbana. Med en stor mage i vägen som inte gick att undgå fick jag allt som oftast stå upp. Inte var det någon som gav upp sin sittplast för mig inte. Blev till och med "armbågad" en gång då folk skulle fram och få tag i en sittplats före mig!
Men. Idag stötte jag alltså på en sån där snäll människa.
En människa som hjälpte mig att bära vagnen upp för trappor där det inte fanns hiss.
Det gjorde mig glad. Det finns hopp trots allt!
Och Teo verkade glad. Han log i alla fall. Men det gör han ju mest hela tiden. Speciellt nu när han kan sitta helt själv utan stöd!
Shit vad det går undan. När det väl börjar hända saker, då går det fort! Ena dagen kunde han inte sitta utan stöd, för att nästa dag sitta helt själv... :)
