När två världar möts...

Aktiviteten här på bloggen är inte som den varit, jag vet. Men som de flesta vet, så finns det ju en anledning till det. Jag har börjat jobba/arbetsträna på deltid för att testa kroppen och se vad jag kan klara av. Det är påfrestande. Dels för kroppen, men även för egot. Jag jobbar hårt med att acceptera att jag inte kan vara den jag varit på jobbet. Den som kört på i hundranittio, och som hela tiden varit på språng. Gymat, jobbat ute, älskat nätterna etc. Livet har tagit en helomvändning. Inte bara pga. att jag blivit mamma, men pga att jag inte kan leva som jag gjort pga mina skador. Kroppen orkar inte det. Så jag går mer eller mindre på lågvarv. Jobbar i lågt tempo, gör det jag orkar, och försöker acceptera det. Men det är svårt. Jag går snabbt in i prestation när jag är på jobbet. Vill så mycket. Så mycket. Har redan ideér och tankar kring hur man kan utveckla den verksamhet jag nu ska jobba inom. Men jag måste hållas tillbaka. Kan inte köra på som jag önskar, med risk att jag blir ännu sämre i kroppen och måste backa och återgå till sjukskrivning. Och det vill jag inte. Jag vill vara arbetsför och göra saker jag tycker om, som tex. att jobba.

Så.

Aktiviteten här på bloggen är inte som den varit, jag vet. Men det finns som sagt anledningar till det. Förutom arbetsträningen, tar yogan mycket tid. Eller rättare sagt, jag ger den mycket tid. För den tar inte min tid. Jag ger den tid. Värdefull tid. Tid för återhämtning, reflektion, spännande möten och härlig utveckling. Som ni nog märkt, är jag förälskad i yoga. Förälskad och tacksam. Den ger mig smärtlindring, glädje, ny vänskap och mycket mycket mer. Men framförallt ger den mig ett spännande möte, mellan två motpoler. Mitt jobb där jag arbetstränar, och mitt jobb som framtida yogalärare. Två motpoler. Två världar. Mycket tankverksamhet går till att fundera ut hur dessa två världar på bästa sätt ska kunna mötas. Ibland läser jag en blogg skriven av en advokat. Hon skriver:

"Where two worlds collide, one lawyer-yogi considers whether those worlds can coexist."

Hon funderar och skriver om hur hon kombinerar sina "skilda världar". Advokat och yogalärare. Skulle nästan kunna vara jag...

Oavsett. Det är alltså lite på gång i min tankeverksamhet just nu. Arbetsträning, yoga, Teo, smyckesdesign. Allt ger mig gläjde, men även mycket frustration och irritation över att inte kunna göra saker så mycket som jag vill. Kroppen strejkar. Jag blir arg. Men jag jobbar på det.

Oavsett. Bloggen fortsätter. Om ni orkar fortsätta läsa?

Dagiskille

Spårvagnsmuseet = Succé

Som ni vet, älskar Teo tåg. Eller som han själv kallar det, "GÅT". När jag läste i en tidning om Spårvagnsmuseet, och att det fanns riktiga fullskaliga tåg att klättra i och ur för barn, då var ett besök dit givet. Vi samlade ihop mamma, pappa, Teo, farmor och faster och det blev ett lyckat besök. För tio kronor kunde Teo åka med ett litet barntåg, och första gången var lite läskig och mammas knä kändes tryggast. Omgång två ville han sitta själv, och vinkade glatt åt alla han åkte förbi, pekade och sa "gåt, gåt, gåt!"

Vill göra som pappa...

Allt som pappa gör, vill Teo göra. Efter att han med stora ögon observerat pappan när han borrat, har han i flera veckor lekt runt med ett litet rör som han låtsats varit en borr. Med röret har han borrat i väggar och gjort egna små borrljud. Idag fick han en alldeles egen borr. Och om ni inte hör vad han säger på videon, så är det just "borra"... :)

1 1/2 år idag!

Det är svårt att beskriva en känsla via ett blogginlägg...

... men jag gör ett försök.

Onsdag morgon, tidigt. Vattnet hade gått. Jag ringde till BB för att fråga om/när vi skulle åka in. Dom bad mig ta det lugnt, laga en god frukost, och äta i lugn och ro. Att avvakta några timmar, och sedan åka in. Maken rastade Kingen, jag lagade frukost. Kokade kaffe. Satte mig i kökets ena fåtölj och andades lugna andetag. Hade ingen aning om vad som komma skulle, mer än att jag inom ett dygn skulle vara mamma. Jag skulle äntligen få träffa min lilla baby T. I köket satt jag. Väntade på att maken och Kingen skulle komma hem. Under tiden lyssnade jag på Bruce Springsteen. En man som för mig betyder väldigt mycket. En man jag aldrig träffat, om man bortser från de gånger jag sett honom uppträda. Men en man jag lyssnat på sedan jag var barn. En man min far lyssnade på, och som var en stor idol för honom. Kanske är det därför jag gillar honom så mycket. Bruce alltså. Ja, min far också, som lämnade oss alldeles för tidigt. Han lämnade oss, och efter honom fanns en samling med Bruce dåvarande musik. Den tog jag. Och än idag, många år senare, lyssnar jag alltså på Bruce. Lyssnar och älskar musiken. Musiken då, och musiken nu. Därför var det speciellt den där morgonen, i väntan på mitt barn. Köket, kaffet, väntan. Bruce som sjöng...
"If I should fall behind, wait for me".

Idag har jag suttit där igen. Köket, kaffet, väntan. Bruce som sjöng samma låt. Väntan, och koll på telefonen. Till slut kom det. Meddelandet att jag blivit moster! Tänk om min far hade varit här. Tillsammans skulle vi lyssnat på "If i should fall behind, wait for me". Tillsammans skulle vi glädjas åt att han blivit morfar. Jag tror dock han vet. Från himlen vet han. Och han vakar över sina barnbarn från håll...

En regnig dag i pyjamasbyxor...