... men jag gör ett försök.
Onsdag morgon, tidigt. Vattnet hade gått. Jag ringde till BB för att fråga om/när vi skulle åka in. Dom bad mig ta det lugnt, laga en god frukost, och äta i lugn och ro. Att avvakta några timmar, och sedan åka in. Maken rastade Kingen, jag lagade frukost. Kokade kaffe. Satte mig i kökets ena fåtölj och andades lugna andetag. Hade ingen aning om vad som komma skulle, mer än att jag inom ett dygn skulle vara mamma. Jag skulle äntligen få träffa min lilla baby T. I köket satt jag. Väntade på att maken och Kingen skulle komma hem. Under tiden lyssnade jag på Bruce Springsteen. En man som för mig betyder väldigt mycket. En man jag aldrig träffat, om man bortser från de gånger jag sett honom uppträda. Men en man jag lyssnat på sedan jag var barn. En man min far lyssnade på, och som var en stor idol för honom. Kanske är det därför jag gillar honom så mycket. Bruce alltså. Ja, min far också, som lämnade oss alldeles för tidigt. Han lämnade oss, och efter honom fanns en samling med Bruce dåvarande musik. Den tog jag. Och än idag, många år senare, lyssnar jag alltså på Bruce. Lyssnar och älskar musiken. Musiken då, och musiken nu. Därför var det speciellt den där morgonen, i väntan på mitt barn. Köket, kaffet, väntan. Bruce som sjöng...
"If I should fall behind, wait for me".
Idag har jag suttit där igen. Köket, kaffet, väntan. Bruce som sjöng samma låt. Väntan, och koll på telefonen. Till slut kom det. Meddelandet att jag blivit moster! Tänk om min far hade varit här. Tillsammans skulle vi lyssnat på "If i should fall behind, wait for me". Tillsammans skulle vi glädjas åt att han blivit morfar. Jag tror dock han vet. Från himlen vet han. Och han vakar över sina barnbarn från håll...
