Hösten har kommit...

... och nu är det varma gosiga kläder som gäller.

Måste smaka på tyget för att upptäcka vad fleece är för nåt...

Hm. Marken rör sig... :)

Puss min älskade baby T. Du är viktigast av allt.

Magnolia bakerys cup cakes...

Adidas original store...

Pharell Williams butik "Billionares boys club"...

Marc Jacobs på 385 bleecker street...

Boathouse i central park...

Manhattan mall...

The market NYC...

Snart lyfter vi från Arlanda. Jag & syrran. Stockholm - New York.

Bruce Springsteen in concert in his hometown New Jersey!!!!

Jag pussar på min Teo och konstaterar att det är okej att åka ifrån honom några dagar. Helt okej. För då får jag längta lite. Längta efter honom samtidigt som jag njuter av dagar i New York tillsammans med min syster. Det är dags för en traditionell sister trip! Och denna gången är slutdestination New York!

Jag har då & då funderat över vilken "mamma-kategori"
jag kan identifiera mig med.

Den sk. lattemamman som ständigt hänger på fik?
Mamman som hänger på öppen förskola varje dag?
Mamman som hänger med andra mammor som lärt känna varandra via mammagrupper? (Och som egentligen inte har något annat gemensamt än att de fått barn samtidigt.)

Jag har bestämt mig för att sluta fundera och bara vara min egen sorts mamma. Vara mig själv. Vara mamman som hänger på gymmet. Mamman som hänger med andra mammor som även kan kallas vänner, dvs. sådana jag kan umgås med både med och utan barn. Sådana man kan prata med om annat än babystuff. Dalta babysaker behöver man ju, precis som jag skrivit om tidigare. Men inte bara det. Då kommer den där krypande känslan av total avsaknad av mental stimulans. I alla fall hos mig.

Så. Jag slutar fundera. Gläds åt att mina goa vänner som vill hänga med mig, både med och utan Teo. Gläds åt nya bekantskaper när de dyker upp. Och fortsätter att bara vara mig själv... :)

Tacksamhet.

Insåg just att jag skrivit 100 inlägg.

Och att inlägg nummer 100 blev ett inlägg om stickning.

Inte riktigt det jag tänkt mig...

Vi bortser från att inlägg nummer 100 handlade om en galet stickad mössa till min lilla gosse. Det här blir inlägg nummer 100!

För snart 7 månader sedan föddes min baby T.

Vår baby T. Vår älskade baby T.

Och just idag känner jag enorm tacksamhet...

Vi har gått igenom mycket. Jag. Teo. Teos pappa. Och allt har inte bara påverkat oss, utan även vår familj och våra vänner.

Människor som ständigt funnits vid vår sida.

En tuff graviditet. En tuff förlossning. En tuff första tid. En tuff tid fram tills dess att Teos sond kan tas bort. (Ingen vet när).

Men vi kämpar. Och trots allt mår vi bra. Vi har det bra. Jag. Teo. Teos pappa.

Och just idag känner jag tacksamhet.

Tack för Teo.

Tack för min make. (Som känner mig bättre än vad jag känner mig själv).

Tack för min familj.

Tack för mina vänner.

Tack...

Stickning rules!

Innan Teo föddes stickade jag massvis med sjalar i olika konstellationer. Dels åt mig själv och dels åt mitt "sidoföretag"

aNNa sofie. Nu har stickningen ändrat riktning mot en liten gosse att spöka ut. Sugen på en sjal? Eller har du en liten pojke/flicka som du vill spöka ut precis som jag... hör av dig så stickar jag! ;)

Snälla människor...

... finns där ute! Och idag stötte jag på en av dom.

Jag har varit (är) kritisk till en del människor och blir jävligt arg när folk inte respekterar att man har barnvagn på vissa ställen. Ett av dom ställena är tunnelbanan. Folk har noll respekt över att man behöver han barnvagn med sig när man har ett litet barn som inte kan gå själv. Flyttar inte sig. Bokstavligt talat klättrar över barnvagnen. Man är helt enkelt i vägen. Vagnen är i vägen och det är no mercy som gäller om man över huvudtaget ska kunna ta sig fram.

Jag minns även när jag var gravid och skulle åka tunnelbana. Med en stor mage i vägen som inte gick att undgå fick jag allt som oftast stå upp. Inte var det någon som gav upp sin sittplast för mig inte. Blev till och med "armbågad" en gång då folk skulle fram och få tag i en sittplats före mig!

Men. Idag stötte jag alltså på en sån där snäll människa.

En människa som hjälpte mig att bära vagnen upp för trappor där det inte fanns hiss.

Det gjorde mig glad. Det finns hopp trots allt!
Och Teo verkade glad. Han log i alla fall. Men det gör han ju mest hela tiden. Speciellt nu när han kan sitta helt själv utan stöd!
Shit vad det går undan. När det väl börjar hända saker, då går det fort! Ena dagen kunde han inte sitta utan stöd, för att nästa dag sitta helt själv... :)

En tur med vagnen i det fina söndagsvädret.

Försök till att "vakna till" ordentligt efter gårdagens bröllopsfest.

Tack A & I för ett underbart vackert bröllop, en sjukt god bröllopsmiddag och en grym efterföljande fest!

En kvinna med foglossning är inte dansgolvets drottning direkt... men jag kunde avnjuta grym musik framförd av bandet kräm (www.kräm.nu) lika bra ändå! :)

Så här kan en nybliven mamma som inte är så van vid att festa se ut dagen efter. Solglasögon och en mössa för att dölja utebliven ork att fixa till sig... :)

Tack till Teos underbara faddrar som tog sig upp till Sthlm för att spendera lördagen tillsammans med honom!!