Jag kan pusta ut...

då jag idag fått en förklaring till Teos långdragna magsjuka. Efter att ha pratat med hans läkare fick vi veta att han fått rotavirus. Viruset drabbar oftast små barn mellan sex månader och två år, och är en form av maginfluensa som varar upp till tio dagar. Vuxna är oftast immuna, då de flesta haft detta virus som barn. Som jag tidigare skrev har minnen från vår jobbiga sjukhus- och sondtid poppat upp, och jag har dessa dagar burit på en jobbig känsla i form av oro för att Teos magmun blivit sämre. Men nej, magmunnen har inte blivit sämre... och den kommer inte att bli det heller nu när den mognat.

Tidigt i morgon bitti, närmare bestämt kl. 02.37, är det exakt ett år sedan jag födde min son. Vi har köpt presenter, slagit in dom och lagt dom i garderoben. I morgon bitti ska Teo väckas med sång och paketöppning... :)

Jag har snart varit mamma i exakt ett år! Glädje!

Jag bara måste dela med mig...

av ett sms min syster skickade efter hennes besök hos oss i början på veckan...

"Han var så underbart söt i morse. Jag hörde hur han gick upp i falsett för att A skulle vakna. Sen när jag gick in till honom så bara skrattade han. Ni har en guldklump."

Trots vinterkräksjuka har vår lille baby T bjudit på skratt & leende. Förmodligen var magsjukan en pannkaksbit jämförsvis med de kräkningar han hade när han var mindre... men ändå. Han är en riktig liten kämpe. En fighter. Desto jobbigare har det varit för mig och Teos pappa. Vi förknippar kräkningar med något jobbigt. Med en tid då Teo var riktigt sjuk, och inte kunde äta något alls utan att kräkas. Det har gått ett antal månader sedan dess, men minnena poppade upp och gjorde oss påminda om hur vi hade det.

Vi är så tacksamma för att vår Teo är frisk idag. Dels från kräksjukan, men framförallt från sin reflux. På fredag firar vi hans första födelsedag. Baby T blir 1 år gammal! Och att kalla honom guldklump är så passande. Han är verkligen en liten klump. Av guld. :)

Efter en långdragen kräksjuka...

... börjar baby T bli sitt vanliga jag igen.

En liten kille som älskar nygräddade våfflor :)

Jag är lite kräksjuk just nu...

... men jag är snart på benen igen

och kan leka med min hund i snön! /Hälsar Teo :)

3 dagar...

... sen blev Teo sjuk.
Tre dagisdagar, sen slog kräksjukan till. :(

FAN!

Dåligt samvete verkar vara mammors bästa vän....

Skit skit skit säger jag bara. Fan fan fan. Jag har dåligt samvete så det räcker för alla mammor i Stockholms län. Och det är nog ganska många det...

Det går bra på dagis. Eller bra och bra... jag är ju med än så länge, så då är det ju inga som helst problem. Teo sticker iväg och leker med nån leksak, spanar läget och kollar sig omkring. Men han är snabbt tillbaka till mig och kollar så att jag är kvar där han lämnade mig. Idag utökade vi besöket med en halvtimme, vilket betydde att vi var med på sångstund. Alla barnen tjoade och sjöng och det blev nog för mycket för min lille baby T. Han blev ledsen, trött och orkade inte mer. Som tur var så var det dags att vinka hej då efter sångstunden. Hem och äta lunch och sova. Dessa dagar vi varit på dagiset har Teo sovit tre timmar i sträck när vi kommit hem. Helt slut. Och nu är jag så orolig och har dåligt samvete för hur min lilla prins ska orka med att vara på dagis själv. Utan mig.

Stötte på en granne när vi rastade Kingen igår. Jag berättade att Teo börjat dagis och hennes reaktion var ju inte det jag behövde. "Åh men neeeeeeeeeeej!!!! Ska han börja reeeeeeeedan!!! Han är ju så liiiiiiiiiten!!!!!!! Jaja, måste man så måste man. Men du ska veta att tiden går såååååå fort och du ska stanna hemma så läääääänge du kan med honom!"

Kul... släng det i mitt ansikte bara. Gör det. Jag har inte dåligt samvete nog så det räcker redan...

Jag är fullständigt förälskad...

... i min lilla dagiskille. :)

Idag var andra dagen av totalt sju inskolningdagar. Teo börjar redan släppa taget lite. Sticker iväg en sväng och utforskar på egen hand. Dock med järnkoll på var jag befinner mig. Men det ska nog gå bra det här. Personalen verkar toppen. Jag ska nog klara detta...