Jag fick ett mail.

Ett mail som fick mina tårar att börja rinna. Som var fyllt av kärlek.

Av peppning till mig och min tillvaro, som den är just nu.

Här får ni läsa några små delar av detta fina mail.

----------------------------------------------------------------

"Våga se förändringarna som positiva och som möjligheter att göra något annat med livet. Det är en tuff utmaning att tvingas förändra sitt liv när man inte själv valt att det är dags...."

"Det finns alltid mer än ett sätt att se på saker, flera val och alternativ. Välj alltid det som ger mest livskvalitet Släpp en del av kraven och förväntningarna och välj det som känns bäst för dig just då..."

"Jag tror på dig. Jag tror på att du och din kropp kommer att läka så pass mycket att du orkar och finner nya och ännu bättre utmaningar än de du hittills haft..."

"En fantastisk solstråle i ditt liv är ert mirakel till son. Han är så fin, varje dag imponeras jag av hans framsteg som du skriver om här på bloggen..."

"Livet utmanar en och tvingar fram nya vägar..."

---------------------------------------------------------------

Tack du älskade vän som skrev detta.

Som fick mig att inse, att jag inte är ensam med att tvingas leta nya vägar i livet.

Dags för denna killen...

... att titta på ett gäng mammor som sjunger igen.

Tisdag = Babyrytmik.

Yoga ord

Min yogalärare berättade för mig idag, att det sägs att varje människa föds med ett visst antal andetag som ska räcka livet ut.

Desto långsammare vi andas, desto lugnare blir vi.

Desto längre lever vi...

My baby boy is walking!

Krypa lite... vila lite på filten... och sen... UP & GO!

Bruce & Hope For Haiti Now

http://www.youtube.com/watch?v=0-qHkZEMAF0

Snigelfart.

"Jag är glad för att jag inte hetsar fram resultat. Jag är glad för att jag vet nu, att en dag i taget leder någonstans. Att långsamt leder någonstans. Det må vara snigelfart, men dock en riktning. Och jag har tålamod, jag HAR tålamod. Kanske inte en ängels tålamod, men ett tålamod." - Karin Björkegren Jones, från hennes blogg Yogavita.

Visst är det klockrent? I alla fall för mig. För mig som försökt stressa fram resultat. Som försökt stressa fram en kropp som ska må bra och vara redo att återgå till arbete. Men för vem? För mig, eller för mina kollegor som undrar när jag ska komma tillbaka?

Igår kväll upplevde jag ett av de bästa yogapassen på länge. Kanske för att läraren sa en sak till mig innan passet. "Har du tänkt på att det kanske finns en mening med att du har ont? Att du inte ska börja jobba än?". Hon gav mig sin syn på saken. Jag är där jag ska vara. Just nu. Allt är som det ska vara. Just nu.

Svårt att acceptera smärta. Svårt att acceptera den katastrof som drabbat människorna på Haiti. Svårt att acceptera mycket av det negativa som sker. Men tänkt om det är så att det faktiskt är menat. Jag har svårt att tro att det är menat att alla människor på Haiti ska behöva lida så som dom just nu gör. Men Haiti har varit i ett katastrofalt läge redan innan jordbävningen. Var det något vi fick läsa om och höra om på nyheterna? Nop.

Min lilla prins är på gång att vakna. Dags för lunch. Men jag återkommer till detta inlägg lite senare... Kram så länge. /S.

TiSdAg = SåNg

Vi var först in.

Vi dansade i ring med andra morsor och deras barn. Kunde inte en enda sång, men gjorde så gott jag kunde. Förnedrade mig själv.
För Teos skull. :)

Jag pratar om babyrytmik. Idag var det premiär. Pröjsade 200 spänn för att sjunga med Teo i organiserat forum. Hade hellre gjort det tillsammans med mina vänner och deras barn. Hemma i någons vardagsrum. Gratis.

Jag har ratat öppen förskola. Babysim och babyrytmik. Inte min grej. Men snart vankas det dagis... och inför den starten tror jag det är viktigt att Teo börjar träffa större barngrupper.

Ni kan ju se det framför er... Jag kunde INTE EN ENDA sång. (Förutom lite grann på Imse Vimse Spindel). Men jag tog ett stadigt grepp om Teo, dansade och flängde runt, skakade honom när det var dags för skaksången, slängde upp honom på mina ben och lekte flygplan när det var dags för flygplanssången. Han skrattade inte en enda gång. Vi snackar pokerface. Tills det var dags att sluta tramsa, plocka fram leksakerna och leka fritt. Då satte Teo igång. Då var han i sitt esse. Och min rygg värkte.

Vi sjöng. Dansade. Fikade. Sen somnade Teo.

Vi var först in... och först ut.