Vi äter frukost samtidigt...

... jag, Teo och söta räven som håller till bakom vårt hus.

Vi äter gröt. Räven äter möss.

Mysigt med sällskap utanför köksfönstret :)

I´m back...

... och såhär ser jag ut för er som glömt det. :)

Just nu är jag sjuk. Förkyld och snorig och har svårt att andas ordentligt. Då måste man ha mycket kläder på sig, för det är kallt här i Stockholm. Men jag är glad ändå! Hälsar Teo...

Jag är inte alltid glad.

Inte idag. Vissa dagar borde bara ta slut. Idag är en sån dag. Den borde vara över och bli till en ny dag. Sömnbrist, snor och tårar är vad denna dagen handlat om. Frusen och med halsduk har jag gått runt och burit på en ledsen Teo hela dagen. Han förkyld och jag frusen. Måtte denna dagen ta slut snart... min rygg pallar inte mer.

Jag är ett fan av Isabelle Hallings blogg. Hon verkar vara en skön tjej med schysst attityd. Läste precis att hennes mantra a´la 2010 är "ALLT ÄR LÄTT".

Läste en artikel igår om en cool tjej, en skådespelare i USA, vars mantra är "DO NO HARM".

Båda dessa mantra passar in på mig. På mitt liv just nu. På min syn på livet just nu.

Det är kanske denna sköna inställning och glädjen till livet som gör att jag fått lite ångest just nu. Ångest över att Teo växer så fort. Över att han inte drar storlek 56 längre. Det kanske är denna inställning som gör att jag bara just nu vill göra om det! Ha en bebis till! Men nej... ingen bebis. Och det är nog inte inställningen. Det är nog bara det faktum att det är så mycket bebisar kring mig just nu. Grannar och vänner spottar ut små sötisar hit och dit. Teo är inte minst längre. Men han har fortfarande en sjuhelsikes jäkla mysig nacke att pussa på och gosa in sig i... och tur är väl det. För Teos pappa får nog spader när han läser detta inlägg. Nej, älskling. Vi ska inte skaffa fler barn. Än. På ett tag... :)

Efter många försök till att säga mamma, som mest blivit ma-pa fick jag igår höra ett klockrent MAMMA. Satt och matade Teo med både sin egen och min mat. Han har börjat äta mer och mer av samma mat som oss och ännu finns det ingen mat Teo har spottat ut. Jag tror inte han vet hur man gör, eller så är det bara så att han gillar allt han får smaka. Häromdagen stank han vitlök, och det visade sig efter en stund att han hittat en bit vitlöksklyfta på golvet i köket. Den kröp han runt och smaskade på, haha!

I alla fall. Igår sa baby T mamma och direkt efteråt pappa.
Sååå sött! MAMMA-PAPPA!

Dagen började alltså bra. Och fortsatte bra. Fick ett brev på posten som bekräftade att jag blivit antagen till en internetbaserad kurs på högskola. Eftersom jag ännu inte är "fit for fight" för att börja jobba så passar det super just nu. Kursen startar samtidigt som Teo förmodligen börjar på förskola, vilket innebär att jag kan vila ryggen/plugga några timmar och sen har vi hela eftermiddagen tillsammans!

Idag ska jag lämna in vår dator som pajat. Så fort vi får tillbaka den ska jag lägga upp lite bilder på Teo. (Denna gamla datorn orkar inte det.) Bilder på en baby T som numera väger 10,4 kg och är 74 cm lång. Och som äter mer än sin mamma. Det är sant... :)

Idag har vi varit på återbesök på sjukhuset. Det gick precis lika bra som förväntat och Teo ligger över viktkurvans "normalstreck". Han har hämtat sig extremt bra sen sondtiden. Han äter och sover så oförskämt bra och vi är så tacksamma för att vi befinner oss i detta läget efter allt vi gått igenom. Det fanns stunder under sondtiden då det kändes tungt. Vi visste inte hur länge Teo skulle behöva sondmatas och vi var förberedda på att han skulle passera sin 1 års dag med sond. Så det är med glädje sondtiden ligger bakom oss. Teo är ett friskt barn och vi är lyckliga! Saker som de flesta föräldrar tar för givet är saker som gör oss glada. Sjukhusvistelser och allt vad det innebär gör att man får lite perspektiv. Man gläds åt det lilla. Man tar inget för givet. När man dessutom har vänner som drabbats av det så sorgliga, orättvisa och ofattbara i att få ett barn med livslång sjukdom, ja då får man ännu mer perspektiv.

Min lilla goding är nattad och sover sött. Det blev en dag med sjukhusbesök, återförening med "sjukhusvänner plus barn" och avslappnat hemmahäng med grannen och hennes nyfödda goding.

Nu väntar middag, varmt bad och boken "Snabba cash". Förmodligen är jag sist ut i landet med att läsa denna bok. (Känner lite stress nu när den till helgen visas på bio.) Så en kort tid framöver byter jag ut yogalitteratur mot skönlitteratur. Trevlig kväll!

Stockholm i mitt hjärta.

För att spinna vidare på mitt förra inlägg, så älskar jag att skriva. Just skrivandet och vad det betyder för mig var den största orsaken till att jag bestämde mig för att fortsätta blogga. Det, och det faktum att ni ska få ta del av Teos utveckling förstås. Att blogga är som att skriva dagbok. Jag skriver om det som finns i mitt huvud. Mina tankar och mitt liv... utan att "flasha" för mycket. Det är ju trots allt internet och vem som helst kan läsa. Men att få skriva om en del av mina tankar och att få dela det med er läsare betyder mycket. Att få dela med mig av både det roliga och mindre roliga.

Idag har vi hängt i Stockholms City. Det var ett tag sedan för min del. Har ju inte orkat ta mig dit och strosa runt, utan mest stannat hemma och fått besök eller åkt till vänner och hälsat på. Men idag tog vi oss in till city, och jag insåg hur mycket jag saknat stan. Jobbet. När vi käkade lunch kunde jag inte hålla tillbaka mina tårar när jag berättade för Teos pappa hur jag kände. Att jag älskar Stockholm och hur mycket jag saknar att jobba inne i stan. Jag insåg att jag inte är klar med denna vackra stad. Att jag inte är färdig med jobbet på Stockholms innerstads gator. Det var en härlig insikt.

Nu är vi hemma, i skydd från kylan. Brrr. Inne är det varmt. Jag strosar runt i mina flip flops, vägrar raggsockar och drömmer om Thailand...