Nu är jag igång med personlig träning i yoga. Och jag blir verkligen glad av det. Fy fasiken vilken ynnest det är att vara yogaterapeut. Men också ett stort ansvar. Idag träffade jag min andra elev av fyra jag ska jobba med framöver. En elev som öppet berättade om sin sjukdom, sitt liv, sin historia. Sin orsak till att vilja prova yoga som medicin. Stundtals under samtalet kände jag att det var över min nivå, att jag blev lite rädd för att göra fel. Rädd att skada istället för att hjälpa. Men det försvann när jag såg glädjen i ögonen hos eleven. Glädjen över att prova yoga som redskap för att nå bättre hälsa. Fint.
Efter dagens konsultation jobbade jag lite på mitt andra jobb. Gjorde färdigt det som skulle göras färdigt och studsade sedan ner i tunnelbanan för att åka mot dagis och utvecklingssamtal. Mötte upp pappan och tillsammans pratade vi med Teos förskolelärare i en timme. Pratade om bra och mindre bra. Framsteg och sådant att jobba vidare med. Stolt mamma till fin pojke. En pojke med stark vilja som behöver fasta ramar. En pojke som i skrivande stund hoppar runt och vägrar sova.
Det går bra just nu. Känner att jag är i ett härligt flow. Att jobba är kul och går bra. Utbildningen går fantastiskt och framtiden ser härlig ut. Ibland är jag lite rädd att det ska komma ett bakslag. Att jag ska skada mig igen. Bli sjuk. Rädslor för att det inte kan få vara så här bra. Då är jag tacksam över att yogamattan finns där som en livlina. Mitt livselixir. Jag dyker ner på min matta och gör min practice. Min meditation. Efteråt känner jag mig stark. Stark nog att veta att det är okej att vara lycklig. Att oavsett vad som sker, så har jag en sån underbar familj och underbara vänner omkring mig att jag fixar allt. Yoga och familj. Fy fasiken vilken tur jag har.