Det är nästan exakt fem år sedan jag kom i kontakt med yogan. Jag tvingades till ett uppehåll under min graviditet pga olika orsaker, men återfann yogan ca sex månader efter att jag fött min son.
Idag har jag för första gången sedan sex år tillbaka, återtagit kontakten med en annan träningsform. Löpning. Jag har joggat! För många kan det låta som en simpel sak, men för mig, som stod (låg) där för sex år sedan med en skada som innebar att mitt liv förändrades drastiskt, är det stort. Och pga att jag för ett år sedan genomgick en knäoperation, är löpning något jag inte trott skulle bli möjligt. Någonsin.
Jag sa till min man att jag hoppas på en dag i veckan från och med nu. Om knät och resten av kroppen känns ok efter idag, vill jag ut en gång varje vecka. Som om det vore han som är yogaläraren och realisten/filosofen i familjen sa han åt mig att inte tänka så. Kanske för att han sett och följt mina besvikelser de senaste sex åren, eller för att han bara är klok, sa han åt mig att ha som mål att fixa ett joggingpass till. Funkar det, ha som mål att klara ytterligare ett, osv. Hade jag inte varit så full av endorfiner hade jag insett det själv. Babysteps.
När jag kom hem rullade jag ut mattan och boostade kroppen med lite yoga. Min lilla pojke tränade bredvid mig, för att sen tröttna och sätta sig i soffan framför en film. Savasana (yogans avslutande avslappning) blev en helt ny upplevelse. Dels pga löpningens sköna effekter i kroppen, och dels pga ljudet från en barnfilm :)
Jag hoppas så innerligt att jag numera inte är enbart yoga-Sofie, utan även jogga-Sofie!
