som skrivit det här.
"Jag har alltid undrat lite hur andra känner. Om de också går omkring och känner hela tiden. Jag försöker inte vara extremt djup, för det är också ett handikapp. Ett stort enormt handikapp att hela tiden känna, att ha en massa osorterade känslor, sina egna och andras i magen. Inga små fina fjärilar utan just känslor. Men det är också ett fint och fantastiskt redskap, ett verktyg, för när jag hittar en likasinnad blir alltid mötet så varmt, så stort, så innerligt och vi binder band som inte kan tas sönder."
Men det är en annan yogalärare, Karins, ord. Så lika mina egna. Så lika mina känslor. Att yoga innebär att tvingas djupdyka in i sitt inre. Att se allt som finns där. Och yogan lockar ju till sig oss med känslor. Som är redo att möta sig själv och sina styrkor och svagheter. Sina känslor. Under min utbildning sa min lärare att det kan kännas som grus i ögonen att tvingas se. Att öppna upp. Och gruset kan göra ont. Kännas luddigt och suddigt och obehagligt. För det är ibland jobbigt att vara nära sina känslor. Men samtidigt fantastiskt.
Som Karin Björkegren Jones skriver. När man möter likasinnade blir det verkligen stort och innerligt.
