Teo satt i mitt knä i morse.

Ville vara hemma med mamma. Inte dagis. Hur fan ska jag kunna åka till Indien utan honom i nästan tre veckor! Vad har jag gett mig in på? Hälsan, jag vet. Yogan, jag vet. Smärtfrihet. Men fan... förlåt att jag svär, men det kommer bli tufft. Men, kan pappan ha klarat det kan väl jag. Men jag är mycket blödigare. Närmre till tårar. Sorg. Rädsla. Tänk om.. Ja, tänk om vad? Han glömmer mig? Tycker att jag sviker honom? Han lär ju inte minnas detta sen. Men jag.. Jag kommer göra allt för att njuta av att se Indien, yogans moderland. Och hoppas på att återvända som en lite friskare mamma..