Blickarna mellan mig och pappan har idag sagt mer än tusen ord. Blickarna vi delat har varit så uppfyllda av stolthet. En blick, och vi vet båda vilken känsla vi delat...

Jag var lite smått orolig över att åka till sommarhuset på västkusten. Teo är så livlig och rörlig, och jag överdriver inte när jag säger att han inte sitter stilla en sekund. Han är ständigt i rörelse, och ska känna och klämma och inspektera vartenda vrå han kommer åt. Helst springande. Hit och dit. Jag tror han vill känna frihet. Frihet att utvecklas och röra sig fritt. Jag såg framför mig hur vi skulle tvingas hålla i en gråtandes Teo som inte skulle kunna röra sig så fritt som han behöver, med tanke på terrängen kring huset. Men ack vad jag hade fel...

Teo tar sig uppför trapporna själv. Ner för trapporna själv. Upp för stenhällarna själv. Ner för stenhällarna själv. Stannar vid en kant han inte bemästrar, och väntar in stöd.

Han är så duktig, och idag delar jag samma känsla som en av mina närmsta vänner Anna bloggat om.... (tyvärr är hennes fina blogg låst för oinbjudna läsare)

Att sträcka på sig av stolthet!