Plugg, vila & lek...

Så fort jag finner tid och ork ska jag skriva lite mer. Just nu handlar mitt liv om statsvetenskap/internationella relationer, ryggvila och Teo/King bus/mys. (Och såklart yoga & smyckesdesign.) Mer än så finns det inte riktigt plats för just nu pga rådande läge med rygg och nacke. Och det är fullt tillräckligt. Men jag lovade att berätta mer om min Grinberg behandling, och det ska jag göra. När tillfälle ges. Nu ska jag och Kingen traska till dagis och hämta prins Junior. :)

Helgen!

Fika m familj & vänner, mys hemma, promenader m King,

videofilm, yoga,


lite mer fika m vänner,

och så lite Grinberg behandling.

(Vilket förtjänar ett eget inlägg, så mer om det senare... :)

Dagens egen tid = migrän tid.

Dagens egen tid blev tid väl använd till dess egentliga syfte, dvs. att vila min kropp. Vaknade med rejäl huvudvärk och låg deckad hela dagen. Dock blev allt lite bättre när det var dags att hämta Teo på dagis. Jag såg förmodligen ut som ett spöke när jag gled in på dagiset, men jag fick mig en glädjekick när jag fick en kram av min lilla prins. Teo i sin tur fick sig dubbla glädjekickar då hans hund King väntade på honom utanför dagiset.

Väl hemma gosade mina två killar på golvet. (Eller brottades...)

Trots huvudvärk är det underbart att ha dessa två killar hemma och gosa med när den största av familjens grabbmedlemmar är och jobbar. :)

Dagisrapport.

Teo är så trött, men glad när han kommer hem från dagis. Det är numera dagens höjdpunkt när jag hämtar honom på eftermiddagen. Han skrattar när han ser mig, och enligt personalen är han glad och skrattar hela dagarna. Han äter dubbla portioner mat och sover gott med sin snuttefilt. Det finns bara en sak Teo inte gillar... att ställa sina skor på hyllan. Nej, det är tydligen inte kul alls. :)

Tänk om jag hade en liten apa! :)

Egen tid.

Som jag tidigare berättat är dåligt samvete liksom något jag fått på köpet när jag blev mamma. Jag älskar mitt barn, men jag älskar även tid för mig själv. Och hur jag än vrider och vänder på det faktum att jag att numera fått egen tid, kan jag inte undgå den där känslan av dåligt samvete för det också. Jag har längtat efter att få tid för mig själv. Mig och min värk. Tid att läka. Att bli hel. Samtidigt har jag en liten baby T som jag älskar mer än något annat i denna stora värld, och tid med honom är njutningsfullt och underbart. Men. Nu har jag alltså fått det bästa av två världar. Teo har börjat dagis... och han är där ca fem timmar, fyra dagar i veckan. Dessa timmar har jag numera för mig själv. Tid att läka. Att bli hel. Att ägna åt mig själv... åt rehabträning (yoga), böcker, smyckestillverkning och vila. Jag hämtar Teo tidig eftermiddag och har några timmar tillsammans med honom innan hans små blå vackra ögon slocknar kring sex, sju tiden. Men. Hur jag alltså än vrider och vänder på det faktum att jag numera fått egen tid, kan jag inte undgå den där känslan av dåligt samvete för det också. Hur jag än gör, är den tid jag inte är tillsammans med Teo tid mitt sinne gärna ägnar åt dåligt samvete för det. Men det blir nog bra. Det är bara andra dagen, och precis som det tar tid för Teo att vänja sig, tar det väl tid för mig också. Nu har jag ju liksom både fått behålla kakan och samtidigt äta den. Eller hur det nu är man säger...

Vi är förberedda för kalas...

... men det har visat sig att i princip alla inbjudna på ett eller annat sätt blivit sjuka. Så ni vänner som är på väg hit...

det blir MYCKET tårta till er! :)

Undrar när alla kompisar kommer???